Münstergårdens kuriosa

…så skrev William Shakespeare, en av världens största dramatiker, då han brottades med mörka tankar om Danmarks styre, kärlek , svek m.m.. I år skulle han fyllt 450 år! Jag ansluter mig till korta satsen före kolon – absolut inte till att jag klarar att vrida tiden rätt igen – även om jag i vissa fall gärna skulle vilja.

Visst tänker och tycker jag en hel del, om djurhållning som är illa så nära som grisars liv i Danmark, om detta med barnomsorg, alltifrån minskad personaltäthet på förskola till föräldrars nonchalans i att prioritera rätt för sina barns skull. Skolväsendet med sämre kvalitet i såväl undervisning som regler, ordning och respekt för auktoriteter. Otacksamma yrken med låg status och därmed lön – t.ex. sjuksköterskor och poliser. För att inte tala om politik……

Nej, dessa kontroversiella ämnen får jag spara till andra forum och på min hemsida hålla mig till mer oomtvistliga ämnen som t.ex. väder och natur. Denna vinter var mild och snöfattig jämfört med förra. Snöslungan var bara framme två gånger och all snö borta efter bara sex veckor, Ljuvligt! I lugn och ro började planeras för fröer och sådd i slutet av mars. Vi brukar ha till maj på oss, men här bedrog vi oss. Våren kom tidigt och med stormsteg. För säkerhets skull placerades små värmeljus ut i drivbänkar, för eventuell frostrisk samt de större gravljusen i växthuset.

Plötsligt händer något oväntat! Efter några dagar i maj med normala temperaturer får vi högsommarvärme! Strålande sol utan moln och inte ens en regndroppe – nio dagar i följd med temperatur 26-28 grader C i skuggan. I trädgården kom en positiv explosion. Ser vi först på det som skall bli sommarens skörd, är potatisen i hinkar idag färdig att avnjuta.

Söndagen den 18 maj – all klematis blommar för fullt, oavsett tidig eller senare art. Syrenen i full blom, liljekonvaljer likaså. Litet märkligt känns det att se dessa blommor jag brukade få i mängd vid skolavslutning i prakt minst tre veckor för tidigt! Brudspirean likaså, normalt ett säkert skolavlutningstecken – redan utblommad! Fuchsior blommar också och i alla vallmoknoppar kan man skymta vilken färg det bli. Härligt, men finns något kvar till midsommar av blomsterprakt?

Så har det hänt igen, en ny kärlek har infunnit sig och tryckt andra neråt i listan. Första förälskelsen var definitivt England, från 13 år och faktiskt under hela tonåren. Så vidgades vyerna och bl.a. Österrike, Schweiz och Spanien blandade sig i leken. Efter en riktigt lång bilresa i Italien uppstod en förälskelse, som renderat i många resor dit – det övergick så småningom i äkta kärlek! Andra länder: Frankrike, Grekland, Tyskland m.fl. kommer inte ens i närheten.

Nederländerna har funnits där sedan barnsben med en far som trädgårdsmästare var tulpanresor ett måste. Så har jag varit med en niondeklass på skolresa som ”medlärare” till klassföreståndaren. Men nu…..med en ras som kommer från Nederländerna: Stabijhûn, har det blivit varje år och det ”lilla” landet har klättrat upp som näst största kärleken.

Med en yta aningen större än landskapet Småland, men med 400 invånare per kvadratmeter - till skillnad från vårt land som har 21 invånare - trängs här en mångfald biotoper, kultur etc. och med ett folk, som bjuder på sig själva. Landet består av gammal havsbotten med nivå utmed eller t.o.m. under havsytan, varför otaliga skyddsvallar har byggts och kanaler syns tätt.

Vad förknippade jag förut med Nederländerna förutom tulpaner? Ett cyklande folk med träskor på fötterna, väderkvarnar, ett ostland – främst Edamer och Gouda samt Bols med färgglada likörer. Vyerna har vidgats en aning - givetvis först och främst genom min ”nya” älsklingsras: Stabijhûn med sitt högsäte i norr i provinsen Friesland (Fryslân). Förra året var det den första internationella avelsträffen i Leuwarden, nyss var det Fokkerdag i staden Sutphen, mer i söder och i provinsen Gelderland.

Många hus är byggda i brun tegel – vilket vi sällan ser hos oss, där gult eller vitt tegel dominerar. När de talar om Sveriges hus förknippas vi mest med röda eller möjligtvis gula trähus. Husen är små men höga och ”kantiga”, dvs. takens brytning är för oss ovanlig. Fönstren är stora samt låga, varför man ser in bättre än hos oss. Det verkar som om alla generationer behärskar även det engelska språket, och alla verkar glada, pratsamma och artiga! Det var länge sedan jag varit med om så många dörrar som öppnas, stolar som dras ut, människor som erbjuder plats före i kön etc. När försvann det i Sverige? Visst, vi skall vara emanciperade, men så varmt det känns av denna kanske gammeldags hövlighet – man blir smickrad!

Sist men inte minst: mat och dryck! Att Nederländerna är mångkulturellt med närhet till hav och hamnar, går inte att ta miste på. Här finns restauranger med mat från världens alla hörn. Vad är då typiskt för Nederländerna?

Frukosten var rik – många former av smörgåspålägg kött och ost. Ägg förstås kokt eller stekt med bacon till, yoghurt visste jag inte fanns i så många varianter, med olika frukter, nötter att blanda i. Det jag hade svårt för var allt det ”söta”. Marmelader samt favoritpålägget: antingen jordnötssmör eller choklad/nöt crême, som man strödde rikligt med chokladströssel uppepå! Visst fanns det nyttigt bröd som rågbröd, men mycket ”sött” bröd också med mycket russin i.

Lunchen bestod alltid av en soppa, antingen med klar buljong, eller paprika- tomatsoppa. Deras favoriter var annars väldigt tjocka soppor (krämliknande) som t.ex. deras gröna ärtsoppa (erwtensoep) eller kikärtssoppa (snert). Så smörgås – på tvären och på längden….

Middagen började även den med en soppa och därefter följde huvudrätt där olika grytor verkade vara vanligt. Allt blandades i grytan som potatis, många olika grönsaker samt kött. Typiskt var att köttet tillagades genom s.k. ”långkok” – blev då så mört att tänder/tuggning knappt behövdes. Frikadel var köttfärskorv, kroket var friterad mald köttragu. Överhuvudtaget skulle jag kalla deras mattillagning för: mosa – fritera eller röka! Potatisen var mosad – som i grytorna, eller typ pommes frites (patat) som serverades med majonnäs eller jordnötssås!

En mängd olika efterrätter fanns t.ex. pannenkoeken med söt sirap eller färska bär och vispgrädde. Kanske en Stroopwafel skulle smaka? Ett rån/en våffla som delades med kolaliknande sirap emellan samt vispgrädde och florsocker på. Typiskt nederländskt är Olienbollen. En ”vetebulle” med russin och äpplen i degen, som friteras och beströs med florsockern – i mängd.

Vad övrigt räknas till godsaker är lakrits. Nederländerna äter mest lakrits i Europa. Förutom Chokladströssel (hagelslag) används sockerströssel till mycket. T.ex. Muisjes (=små möss) vid barns födelse – med blått och vitt strössel till pojkarna och rosa och vitt om en flicka föds uppepå bakverken.

Så nu är det Nederländerna som gäller – med Stabijhûn i centrum – hundresor med andra ord!

Nästa år blir det någon form av solsemester. Denna ”sommar”, som hos oss varade två veckor i maj, gör inte skäl för namnet. Det värsta har inte varit allt regnande – utan åskan. Med sönderslagna datorer – ja i pluralis(!), telefoner samt en av våra hundar, som byggt på sin åskrädsla rejält, har tanken t.o.m. slagit mig att flytta någonstans med mindre risk för detta väderfenomen. Tre rejäla åskoväder per vecka – ingen överdrift!

Den som har trivts rejält är den gula kantarellen! Absolut ett rekordår, man har inte behövt leta ens utan – skördat! Jag saknar dock Karl-Johan svampen, som vill ha litet torrare och värme!

100 kronor per kilo har kantarellen kostat i år – trots den stora tillgången, fast Stockholm ligger på dubbelt pris. Stackars dem som tvingas bo i en sådan stad.

En liten del av alla lass maken har burit hem.

Tack vare makens gröna fingrar (egentligen borde man skriva ”svarta”) och det nya växthus han fick i födelsedagspresent, har vi dessutom fått njuta av rekordskörd av mycket. Egen potatis sedan midsommar – de första och bästa till midsommar tack vare att det första kom i växthuset i hinkar. I dagarna har vi börjat ta upp King Edward.

Vi har lärt oss av några misstag. Jordärtskockor, pepparrot samt vissa örter som t.ex. mynta skall man se upp med. De växer som ogräs – och sprider sig över hela trädgården. För några år sedan köpte vi en rejäl fläderplanta….. i år har vi grävt upp; gett bort eller kastat över 50 plantor. Så satte maken frön av västeråsgurka samt squash. Två och två sattes fröerna, ifall bara ett av dem tog sig. Alla tog sig – och maken var för snål för att gallra/rensa bort.

Vi ”drunknar” fullkomligt i detta och har gett bort kilovis. Tack vare Internet hittas dock massor av olika recept, varför vi nog har inläggningar för två år framåt.

Första skörden, med den snabbväxande myntan i bakgrunden.

Så börjar gurkor och squash att komma.

Nyhetens behag börjar försvinna....explosion!

Björnbärsbuskarna har vi planterat om, varför de uteblev med bär i år. Däremot som vanligt vinbär och krusbär. Regnet gjorde att många vinbär ramlade av, men det gör ingenting – vi har vuxit ur saftåldern och koltrastarna trivdes. Upplärd med att göra så mycket som möjligt vid egen spis – allt ifrån chutney, ketchup samt alla kötträtter som leverpastej, patéer korv – börjar åldern ta ut sin rätt. Eller är det förnuftet? Vissa saker lönar sig inte att göra längre. Bortsett från arbetet, som aldrig räknas, kostar socker mycket numer. Titta in på ÖB!

Där finns i glasburkar: Från Mor Märtas trädgård olika marmelader, sylt samt gelé på 400 g för enbart 10 kronor. Även ”lyxvarianter” som gjort av mango, kiwi eller gelé av mynta och rönnbär.

Den stora blomningstiden börjar gå in i sin slutfas. Men ännu finns det färgklickar att glädjas åt. Till skillnad från vår och sommar, då jag har många favoriter, avtar dessa i takt med augusti månads dagar. Jag har en riktig höstklematis, som slagit ut i dagarna och de små vallmosorterna har sin högsäsong nu till skillnad från de storblommiga. Många arter och färger på solros finns, i år har jag låtit bli att sätta. Fåglarna har fått sköta frösådd helt själva, varför de gula vanliga dyker upp litet här och var. Att vi var överdådiga i vintras/våras med vår fågelmatning kan man se. Vi köpte det dyraste vita eller svagt strimmiga så blommorna är singulära, stora upp emot 2 meter. Ser Du små låga med fler blommor på varje huvudstam tyder det på att inköpt är det billiga svarta, med lågt näringsvärde i.

Så har fågeljakten börjat – den jakten som hemma hos oss är den roligaste, att få jaga under sin förhoppningsvis duktiga hund och bästa vän. I år talades om svårt år för bl.a. ripor. Ovanligt många sent utvecklade s.k. ”pipkycklingar”, varför ett av våra jägarförbund ville uppskjuta premiärjakten.

Andra förslag kanske vore att inskränka den svenska allemansrätten för att inte gälla alla nationaliteter…. Att italienare fortfarande äter s.k. kramsfågel – trots EU-förbud mot limbestrukna nät för att fånga våra flyttande småfåglar, vet vi. Vad är det då för dem för skillnad i storlek på pipkycklingar och småfågelbröst? Eller andra med sin ”flock” av samsläppta hundar, som kan ”plocka” kycklingarna? Så har vi den ”etiske”, som enbart tänker skjutna vuxna…ja,ja men små kycklingar är i behov av föräldrar för att överleva. Vi har tillgång till sjöfågeljakt, varför det får räcka med and och gåsjakt. I år.


Solrosor upp till tre meter.		Jordärtskocka - avlägsen släkting till solros?

Det bästa med sommaren är nog trots allt – blommor. Jag märker att min far bonden/trädgårdsmästaren inte är helt nöjd i sin himmel – rabatterna är inte lika välskötta, som när han levde. Varje gång han skulle hälsa på ansades de minutiöst.

Att kunna blomsterspråket, detta symbolspråk som härstammar från Asien, är inte lika modernt längre. Inte bara blomsorten utan antal samt färg står för sina speciella känslor, som framför allt givaren hyser. Jag har mina favoriter oavsett innebörd, som börjar redan direkt efter nyår med de första tulpanbuketterna.

Det fick jag ovanligt många av maken denna våren. Så småningom började jag misstänka att det var en ”upptining” inför ett Drillingköp, och det verkliga antiklimax infann sig, när jag upptäckte att mitt bankkort användes för betalning. Men vackra var de dessa helgbuketter, och min väg till hjärtat är definitivt: blommor! Männens väg till sitt hjärta brukar ju sägas gå via magen – god mat med andra ord.

Av vårens vilda blommor avnjuter jag helst blåsippor och vitsippor i skogen, däremot tas gärna in både gullvivor samt liljekonvalj.

Vi har tidiga sorter av Klematis också – denna tacksamma och lättodlade växt med cirka 200 arter och dessutom massor av hybrider. Från början fanns bara en sort i Sverige – den storblommiga Jackmanii, som växte i nästan varje trädgård på spalje. Nu har vi lärt oss att de mer småblommiga är mycket härdigare, och färgvarianterna är otaliga. Hos oss finns tre olika tidigblommande. I år fick vi rejält med syrener också – en vit starkdoftande, som gjorde sig bäst utomhus.

Så är det dags för en av mina två absoluta favoriter – där Fuchsia blommar först. Även här otalig rikedom på arter, och en gång för länge sedan var jag medlem i Danmarks Fuchsia-sällskap. England är det ”stora” landet, men Danmark var mycket större än Sverige, och så mycket billigare priser. Varje år smugglade jag nya sorter därifrån. Tyvärr, är jag inte duktig på att få dem att övervintra, varför plånbokens innehåll numera får bestämma hur många jag köper – billiga är de inte! Men samvetet är rymligt skall erkännas och maken vet inget om priserna.

Ingen blomma kan dock mäta sig med: Vallmo! Färgskalan på de olika är oöverskådlig och de sköter sig själva. De storblommiga går lätt att dela på och alla mindre frösår sig själva eller med hjälp, då de lätt förökar sig omåttligt och plötsligt tagit över hela trädgården. Så många sorter har anskaffats utan kostnad alls, antingen plockar man en frökapsel, gärna utomlands eller man byter fröer per brev mellan länder! Här nedan följer ett axplock av alla sorter som står i sin bästa prakt just nu – och sätter guldkant på vardagen!

Vilken tur att vi människor är olika, en del trivs i lägenhet, några vill t.o.m. bo i höghus – med utsikt över staden! Själv är jag uppväxt på landet – utan grannar nära, och så har fortsatt varit dröm och verklighet om den bostad som är ett hem! När vi ibland måste in till staden känns avgaserna, som gör oss illamående, nästan övermäktiga, för att inte tala om buller, skrammel och annat oväsen. Så skönt att komma hem till skogen och bara höra sus av träd i vind samt fågelkvitter.

En kort period i livet tillbringades i villaområde – där gräsmattan skulle vara lika välklippt som grannens och brevlådan skulle helst bytas i takt med omgivningens och modets nycker. Så skönt att slippa vara den ende, som inte brydde sig alls och därmed också vara gatans ”skamfläck”. Nu kan även vår inhägnade del få vara skog, dock med ett litet väggväxthus, som är på modet, men godtages då det gör att färskpotatis finns lagom till midsommar.

Ormbunkar behöver inte planteras, när man som vi bor i skogen. Däremot upptäckte vi i slutet på 80-talet, när Münster-resor började till Danmark, att där planterade man ofta klängväxter utmed vanliga trädstammar, för att dölja dess kalhet. Det tog vi efter. På våra breddgrader trivs Klematis bäst, varför vi använt oss av den familjen – olika sorter dock. Vi har ännu bara tre sorter – det finns över 200 olika!

Blomsterprakten i övrigt låter nog vänta på sig – efter en veckas sommarvärme i maj blev det ett rejält bakslag. Nära nollgradigt och regn och åter regn, det har gjort att ömtåliga fuchsior har fått komma in ibland på nätterna. Syrén blommar dock för fullt – den blå, som inte doftar speciellt är nästan överblommad, men den vita står i full prakt. Till skillnad från den tidigare nämnda har den en doft som är nästan berusande och avnjuts helst på plats – dvs. utomhus.

Om vissa växter har besvärligt i denna oväntade kyla har en del fåglar ännu värre. Alla insekter är borta – i denna så viktiga matningsperiod. Det kommer nog att bli ont om skogsfågel i år. Hemma har flugsnapparna misslyckats – första kullens ungar överlevde inte och bon är övergivna. Våra två sädesärlepar har gett upp vad insekter beträffar, men matar upp ungarna med sockerkaka istället. För tillfället går det åt drygt en sockerkaka om dagen. Ånej – inte äter sädesärlor så mycket, men några andra förser sig också……trots att de har annan mat att tillgå, som fläsk och nötter! Tre par vanlig hackspett samt fem ekorrar har kommit på att sockerkaka är en delikatess. Är inte maten serverad får vi besök inomhus om fönster eller dörr råkar vara öppen. Att få in en ekorre in huset är inte bara charmigt – speciellt inte då våra tre stående fågelhundar glömmer sitt epitet och förvandlas till ”drivande ekorrhundar”!

Jag måste bara med emfas säga att detta är lyckan på jorden, att få bo mitt i naturen!

Wikipedia är ett bra redskap – om man inte klarar att definiera saker själv. Häromdagen, när det regnade och sinnestämningen inte var den allra bästa, kom jag på att jag skulle slå upp ordet lycka. Där stod: "känsla av varaktigt välbehag" och vid jämförelse med ordet glädje, vilket jag tyckte var synonyma ord, beskrevs det som: "känslotillstånd av tillfredsställdhet". Jag hade litet svårt för ordet varaktigt i beskrivningen av lycka – men bortsett från det, vill jag påstå att jag föredrar ”lycka” framför ”glädje”.

Dessutom var lycka: "en by i Leksandsområdet, en inhägnad – mindre äng, eller en jaktterm för den manöver en flyende hare gör för att lura förföljaren". Alltid lär man sig något nytt…

Det har varit ett tufft halvår. Dels tycker jag klart sämre om vinterhalvåret med dess mörker, dels har vi haft fysiska krämpor och dödsfall på nära håll. Det enda positiva med höst och vinter är annars jaktsäsongen. Finns någon motverkande medicin? När allt verkar dystert och depressivt kan man sätta sig ner och skriva ner det som känns värst. På ett nytt blad skriver man sedan det positiva - och faktiskt, den listan blir alltid längre.

För ett tag sedan skrev jag om mina ”Kuriosa-föräldrar” (se nedan). Så äntligen har de fått komma till ro i familjegraven. De begravningar jag varit på har alltid varit med kistor, så ville mor och far ha urnor, vilket kändes svårt och ovant.

Under akten försökte jag tänka positiva tankar. T.ex. den musik de själva valt bl.a. Amazing Grace som ingångsmusik och som avslutning ”Våren” av Grieg. Underbart när orgelmusiken fyllde kyrkan! Plötsligt kom jag på att detta faktiskt var lycka! Att få somna in i en ålder där det är naturligt, slippa krämpor och framför allt: att efter ett långt äktenskap - hela 64 år få följa varandra även denna dag hand i hand.

Lycka är för oss att få bo mitt i skogen – där jag vet vilka två höga granar som just nu har häckande domherrar, och jag därför ser året runt snart med sina första kullar. Att ha två halvtama hackspettpar i murkna träd alldeles nära samt veta i vilket träd mitt tama ekorrpar håller till.

Lycka är att veden är huggen och kluven samt att under den bor en hangrävling och att honan med ungar är i gryt en bit längre in i skogen. Dessutom kommer snart rävvalparna fram. De sistnämnda kanske bör erkännas är lyckan av att inte sakna apportvilt…

Lycka är att se några hundar ligga i solen och njuta. Hundgården (skymtar på bilden ovan), är fortfarande lika fin – en verklig skogsgård på 500 kvadratmeter, som inte användes för rastning utan just några timmar om dagen. Cykelturen på drygt en mil som vanligt avklarad tidigt på morgonen.

Så om inte allt detta skulle räcka till: Lycka är att få en blombukett från någon som bryr sig om och tänker på andra.

På 1600-talet ansågs det vara ett posttraumatiskt stressyndrom främst hos hemvändande krigsveteraner. Under 1700-talet diagnosticerades vanliga människor, som sov dålig, led av depressioner samt koncentrationssvårigheter med sjukdomen ”nostalgi”, som var en allvarlig sjukdom ibland t.o.m. dödlig.

Jag tycker jag sover bra, absolut inte deprimerad speciellt inte nu med våren i antågande. Koncentrationssvårigheter? Nja, det beror vem jag pratar med…Däremot börjar jag med åldern bli alltmer nostalgisk. Som förra helgen t.ex. då vi hade besök ifrån Gotland. Plötsligt blev det barndomstankar som dök upp. Gotland – denna härliga semesterö med sin unika natur.

Många somrar har jag tillbringat där – tonårstid betydde Lojsta Hed med sin Gotlandsruss eller ”russi”. Tycker man om blommor är det orkidéer som drar mest, Visbys rosor och alla hus med sin rindi. För att inte tala om fåglar – öar med sina fågelklippor. Grottor och raukar drar turister. Jag förstår inte hur Gutarna står ut med dessa invasioner sommartid.

Gotland har även delikatesser vad mat beträffar. Jodå, jag har provat lammskalle men föredrar glödhoppar med strunkamos eller kaipsuppe med saffranspannkaka efteråt. Vårt besök förärade oss bl.a. Gotländsk dricke, inte visste jag om alla deras ölsorter.
Dialekter är underbart att lyssna till, tre favoriter har jag: göteborska, norrländska också
detta gutamål. Nu är förvisso Stefan en äkta sårk , och Signe som fastlänning blir aldrig en töisi – måtte hon aldrig influera maken, så han tappar sin fina dialekt!

Signe och Stefan har lyckligtvis tagit över kennel Quorum (en utvald skara översatte Calle det latinska ordet med – jag lägger till: En utvald grupp som ville ha fred. Eg. officerare), så kennelnamnet kommer att leva kvar. Jag har lovat Calle vissa saker, och det skall jag hålla – bl.a. ville han att jag skrev om importer-exporter genom åren. Det kommer att ta sin tid, men ett löfte är ett löfte.

På lördagen kom Torun från Herrskapets kennel och hälsade på. Hon tog givetvis med sig Nord V , jaktprov 1:a pris (8 på fält) Herrskapets I-Kurbits, så att de fick se Katas/”Kiras” moatjé till Quorum’s Q-kull – live! Givetvis var kameran med, varför det står hennes namn under flera kort. Signe har nämligen en annan ras – jaktlabrador under det vardagliga namnet: Nisse. Givetvis tiggde jag mig till ett foto på min Stabij också – lilla Isolde.

Ibland tänker jag på att vi är lyckliga i vårt land, med möjlighet att plocka bär, frukt, örter etc. för att ta till under den långa vintern. Så har nyss passerat en tid då apelsiner varit saftiga och billiga. Häromveckan fanns vitkål och kålrot för 2 kr/kg. Denna veckan är avokadon prisvärd.

Med andra ord: hos oss är vi inte förtjusta i den populära ”snabb-maten”! Då och då skänker jag en tacksamhetens tanke till mor och far, som lät mig vara med och slakta, stycka, sylta och safta sedan barnsben. Det skall erkännas dock, att visst är jag mera lat än vad de var. Jag sköljer inte tarmar för korvstoppning, jag har slutat ta hand om lungor till lungmos – likaså har jag slutat torka vom till hundarna – men det beror mer på att jag är utkonkurrerad av folk från t.ex. Thailand – som kokar soppa på den och dessutom betalar bra för färsk vom! De äter med förtjusning karp samt de små abborrarna, som jag inte orkar filéa – det blir kräftbete för mig.

Det lönar sig inte längre att göra senap och ketchup själv – chutney blir nog godare hemgjord men tar tid att göra. Snart är det dyrare att göra gelé själv, med tio olika sorter på ÖoB för 10 kr burken. Många kryddor smakar bättre om jag använder färska och odlar inomhus under vintern. Vem har inte tittat på James ”Jamie” Oliver?

Något maken och jag är förtjusta i är lever – i olika former. Levermousse, leverpastej smaksatt med bacon eller championer – eller till middag. Godast är lever från rådjur eller älgkalv, givetvis ”lyx”, det är inte alla som har tur att vara jägare.

Lever, där jag t.o.m. tar bort den tunna, nästan osynliga hinnan.
1 paket Bacon
Svamp (från frysen eller blötlagd torkad – helst Karl Johan)
Finhackad gul lök.
1 burk krossade tomater
Buljongtärning

Jag fräser Bacon och svamp och lök först, och lägger över i en gryta. Sedan steker jag levern, skuren c:a 3 x 3 cm – obs skall inte steka länge – bara så den är genomstekt utan blod. Jag pudrar över med mjöl, späder med vatten, buljong samt kryddor. Avslutar med en skvätt grädde. Steker man lever/efterkokar för länge blir den som skosulor och påminner om maten i skolbespisningen.

Tillbehör: Pressad potatis, fräscha grönsaker samt rårörda lingon.

Av hävd och gammal vana äter vi soppa en gång om veckan. Dvs. på vintern tar vi gärna soppa som kvällsmat också – det värmer i kylan. Vi skiljer på vinter- och sommarsoppa. Nu har vi ätit rotfruktssoppor, köttsoppa, kålsoppa och gul ärtsoppa. Snart blir det nässelsoppa, grön ärtsoppa eller ljus ängasoppa. På sommaren blir det kalla soppor…..

I torsdags åt vi varm avokadosoppa – som vi äter kall på sommaren – och till efterrätt
blev det kalvdans med rårörd hallonsylt. Om man har någon kontakt där man kan få tag i
råmjölk skall man vara tacksam och glad – det är också jag, då jag ännu tillhör den numera lilla skaran med den möjligheten!

4 mogna avokados
1 citron (saften av den)
4 dl vatten med en buljongtärning

Mixa allt och värm

2 dl Turkisk yoghurt, kylskåpskall på somaren
Litet salt och peppar - jag tar cayennepeppar
(Ev. ett kryddmått curry)

Tillbehör: Toppa med en-två skedar Youghurt, samt röd rom eller räkor

Recept, kalvdans:

1,5 l Råmjölk
1 ägg (behövs bara om råmjölken är från 3:e mjölkningen)
Maken vill ha: socker och kanel
(eller socker och malen kardemumma)
Jag föredrar: bittermandelolja

Sättes i ugn 150 grader (smord form) tills den stelnat.
Tillbehör. Rårörd sylt av hallon, jordgubbar eller blåbär…

Jag måste ju avsluta med några fåglar – som vanligt. Denna vinter utan alltför mycket snö har konstigt nog varit full av stjärtmesar. De brukar synas i större mängd när vintern är riktigt sträng. Kungsfågel har jag inte sett alls i år. De har m.a.o. klarat sig bra. Domherrar ser vi året runt. Det är tjusningen med att bo mitt i skogen – de häckar i våra höga granar runt om oss.

Kattugglorna skriker som vanligt nu varje kväll – det är jag tacksam över, då jag trodde kalhygget hade förstört allt för dem. Denna styggelse som skogsbolag och ”stora” enskilda skogsägare ägnar sig åt numera. Pengar, pengar, pengar….

Jag undrar jag om man någonsin mer får vara med om detta, som nedanstående bild visar: Envisa hökuggleungar, som orädda envisades med att vistas på marken bland oss än uppe i skydd i träden… och som vi lyfte upp, lyfte upp och lyfte upp….

…är sången jag längtar efter att få höra. Jag visste inte att den från början hette. ”Längtan till landet”, och utkom i boken Jägarens vila redan 1838. Texten skrevs om med nya ord några år efter att den tonsattes. Tänk, vad mycket nytt man lär sig genom Wikipedia!

Vårkänslan har börjat infinna sig, den väcks absolut av blommor man förknippar med årstiden. Lycka för mig har alltid varit tulpaner! Resor till Holland, pappas odlingar som trädgårdsmästare, och helt plötsligt har jag börjat få blommor av min tidningsdelare….

Det har jag skämtat om på ett annat forum, men märkligt är det. Efter 25 års äktenskap, då man totalt kanske fått blommor 5 - 10 gånger och plötsligt får jag nya tulpaner varje helg. Flera funderingar om detta fenomen har dykt upp, men det lutar åt, att han försöker få mig välvilligt inställd till inköp av en Drilling.


Två av flera buketter.

Snart, snart…blåsippor, vitsippor, liljekonvalj, gullvivor – Visst har vi en härlig natur i Sverige!

Med våren närmar sig också slutet på jaktperioden. Några få dagar kvar för skogsfågel, samt klövvilt. En och annan svenskhare har vi börjat se hemikring – det var länge sedan. Maken, eller ”reservdelsmänniskan” jag numera kallar honom efter byte av höft- och knäled, har varit igång som jag är van vid från förr. Telefonen ringer oavbrutet, där de vill att han ställer upp. Rykten sprider sig snabbt – att han är helt ”fit for fight”, så det blir även all skyddsjakt så småningom, då han tillåts skjuta även i tätbebyggt område. Plötsligt inser han, att han bara har tre hundar, varav två är på ålderns höst – minst sagt. Förut hade han fyra, där två varvades och användes ena dagen, fick vilodag nästa dag etc.

Jag har funderat över detta med mat mer och mer. Det startade redan förra året med vår otur av åsknedslag. Inte bara datorer och tv samt telefon drabbades utan även vitvaror. Frysarnas innehåll försökte jag ”rädda” i mesta möjliga mån, genom att laga mat flera dagar. Tyvärr, lyckades det inte helt, men med inköp av nya frysar blev det även nyordning genom noggrann katalogisering, av vad vi hade.

Min mor kunde, som det berättas om i den gamla folksagan: koka soppa på en spik! Allt gjordes hemma som t.ex. pölsa, köttkorv, fläskkorv, påläggskorv, lungmos – givetvis användes tungor, grisfötter för att inte tala om att tarmarna tvättade/sköljdes och återanvändes. Tills för några år sedan fick vi gratis all vom från bönderna, som vi torkade eller kokade och frös in till hundarna. Numera är vi utkonkurrerade av folk från Thailand och Vietnam. De använder detta till mat som soppa och betalar bra för det dessutom….Ännu frågar de inte efter nötkreaturets huvud – massor av köttfärs går att skära ut från det. Vi som skämmer bort våra hundar med att ibland få råa märgben…skall Du köpa det idag i affär kostar det över 25 kr/kg!

Nyårslöfte: Vi skall äta mer grönsaker. I helgen åt vi biff av älgkalv/innanlår,
med rotsaker, tomat, rårivna morötter, brysselkål samt en halv avokado.

Denna hösten har jag börjat undra….till oss kommer jägare med djur, dels för hängning dels för styckningshjälp. Levrarna ligger kvar i skogen, älgtungor likaså! Om man nu inte vill äta lever, göra patéer eller leverpastej – så kanske någon vill betala för detta? Torkad lever från ett gammalt djur är det bästa hundgodis som finns att få. Att bogar på rådjur är det mest exklusiva kött att få äta –t.ex. till dillkött eller att halsen på t.o.m. en liten killing som kokas räcker till många soppor….vart är vi på väg i Sverige? Så kommer jag ihåg allt matavfall från skolor samt äldreboende, som förr bönder kom och hämtade. Nu måste det kastas i stället. Ibland tänker jag: Var det bättre förr…?

Det roliga med denna årstiden är dock bilden under, som Ni sett förr! Våra småfåglar är numera så tama, att så fort vi går ut på verandan kommer de för att få sina jordnötter. All övrig föda i form av fröer, talgbollar och ”fågelsockerkaka” serveras på annan plats. Lycka för mig är t.ex. att ha över tio småfåglar (blåmes, talgoxe samt svartmes är tamast), som vågar sitta på huvudet, på axlar samt armar!

Ett av Irwin Berlins örhängen, som har många år på nacken. Den skrevs redan 1940 och var egentligen tänkt för amerikanska kämpar under andra världskriget – långt hemifrån. Flera har spelat in den: bl.a. Bing Crosby, Elvis Presley och några märkliga översättningar till svenska med bl.a. Pontare som sångare…nja, inte min favorit och jag tycker inte ens om snö längre. Men visst kan jag önska snö till jul med skollovet för barnens skull – hela julhelgen förresten är för mig en ”barnens helg”.

Och så detta med maken…han har talat om en snöslunga i flera år. Det finns många varianter alltifrån dem för några tusenlappar till dem, som är mycket dyrare. Bor man som vi i skogen med flera snörika vintrar bakom oss, insåg jag direkt i vilken prisklass vår snöslunga skulle hamna. Mycket riktigt – så blev det förstås. Så har snön dröjt och jag har tröstat den manlige i huset med att det är bra att den står där – det kanske inte blir någon snö som ”straff”! Men den kom….fast inte förrän i måndags efter 4:e advent!

Inomhus var det bullbak som gällde. Här finns traditioner som; eftermiddagsgäster vill ha kaffe och hembakat bröd, suck vad jag saknar mammas hembakade småkakor. Kvällsgäster däremot vill ha glögg med diverse tillbehör.

Övriga traditioner som hör till är hemmagjorda julgrupper, som delas ut till dem, man haft mest kontakt med under året. Största överraskningen var en underbar julblomma, som kom med bud, en blomma jag önskat i flera år och kan plantera ut som perenn!

Vi skulle ha en lugn och ”nyttig” jul detta året. Så vi bestämde oss för enbart tre saker var, som var oss ”oumbärliga” på julbordet. Jo, jo maken är nu uppe i sju saker och jag har ännu inte börjat fundera över ”mina” tre. Men färre rätter skall det definitivt bli – det har den kvinnliga delen i huset bestämt.

Däremot nyårsafton skall det bli tre-rätters med gäster…..roligt, om nu inte de där barnfamiljerna som bor i socknen får för sig att slänga ut massor av pengar på smällare, fyrverkerier etc. Om de åtminstone kunde begränsa smällarna till tio minuter före samt efter tolv-slaget… Nåja, vi vet vilka som håller på med sådant…och vi är ”beredda”! Vi har visserligen inga berörda hundar – ännu, men jag vill heller inte att någon skall bli det!

I alla fall: En riktigt GOD JUL samt GOTT NYTT ÅR till alla vänner utan och med människans bästa vän: HUNDEN!

Gå till början av sidan!

Tack o' lov att man inte likt Hamlet behöver känna tvång att vrida tiden rätt, men vi njuter på Münstergården av denna ovanliga novembermånad! Storm och blåst är inte trevligt, men så länge detta befinner sig i södra Sverige, så har vi det bra. Åskväder, som i år slagit sönder alla vitvaror, telefoner samt datorer, är ett minne blott – men ovanlig november har det varit.

Trattkantareller finns i överflöd, ovanligare dock är att maken plockade flera liter gula kantareller nyss. Idag, som för övrigt var 22-årig bröllopsdag, fick jag rosor , från egen trädgård. Dessutom – han sådde sallad olika sorter för några veckor sedan, och spände en bit plast över. Så nu äter vi fräsch egen sallad varje dag – 28 november! Ur led är tiden med andra ord!

Att starta matning av de vilda djuren behövs egentligen inte ännu – vi avvaktar ännu en liten tid med rådjuren, men småfåglar samt ekorrar är speciellt, varför jag inte kan låta bli. I år håller tre ekorrar sams (mamma, pappa samt en unge) det brukar de inte vara, men för oss är det ett bevis på att mården, vars favoritföda är just ekorre, inte är här – ännu i alla fall.

Mamma ekorre äter ur händerna, och lilla ungen börjar närma sig. Av småfåglar är det bara svartmes samt blåmes som sätter sig på mina axlar. Våra hackspettar är som vanligt halvtama – de sitter på en meters avstånd och väntar på att margarinet skall sättas upp varje morgon. Vilken förmån vi har, som bor mitt i skogen – utan tvåbenta inpå knutarna. Lyxliv anser vi, att vi åtnjuter!

Kuriosa betyder ”egendomlig, märkvärdig sak” – vad är då märkvärdigt med mina föräldrar? Ingenting speciellt, tycker kanske somliga – men kom igen om 20 år eller mer…hur många äktenskap kommer då att vara från ungdom till ålderdom med samma partner?


Från 1948...		...till 2011

Tack, för en mycket trygg barndoms- och uppväxttid som var fylld av musik och djur!

Tack, för att vi gjorde långsemester varje sommar – de nordiska länderna genomsöktes!

Tack, för att Ni var så moderna – och lät mig resa utomlands ensam –från 13 års ålder!

Tack, för fostran i frihet – inte ens tider existerade – bara jag skötte skolan exellent!

Tack, för att Ni skämde bort mig med uppmärksamhet och tillit!

Far stod för ”bondelivet” och lärde mig om blommor, växter och gröda – samt om djur, där även slakt samt styckning ingick. Liksom far lärde jag mig att lita på djur mer än på människor. Han var till ovärderlig hjälp vid anläggning av damm till fiskar och sköld-paddor, fågelvoljärer – t.o.m. för papegojpar. Han lärde mig simma, fiska etc.

Mor stod för det tusenkostnärliga – ”allt” kunde hon: matlagning från korvstoppning till konditor-konstverk, sydde alla kläder, flamsk vävnad, porslinsmålning, teckenspråk (på sin fritid teckenspråkstolk för döva) och spelade otaliga instrument. Hennes sömn- behov låg på max fem timmar/dygn – vilken tur med 100% yrkesarbete vid sidan om allt hemma. Hon var också den ständige fotografen, varför flest foton nedan är på far.


Min pappa väljer med sin far - vilka ska slaktas?		Jag skickas till kaninburen - för att välja.
"Det skall böjas i tid..."

Väl hemma hos oss plockade mor svamp och bär medan far skötte landen samt rabatterna. Avkoppling – jodå, även det hände. Då for karlarna ensamma iväg för fiske.

Av alla hundar far har haft (han började i tonåren med egen långhårig Collie) samt hundar av olika raser tillsammans med mor, avslutade de med korthårig Collie: Faraway Cassiopeija. ”Cassie” var deras barn och blev som sådan minst lika bortskämd, som jag själv blev av dem.

… och med regn. De enda som verkar tycka om detta regnande är svampsorterna. Eftersom hundarna minst uppskattar svampplockning cyklar husse med dem först numera. Under den varmare sommaren började cykelturerna mycket tidigt, nu när det är mörkare, startar han inte förrän strax efter 06.oo. Första turen är mellan 1- 1,5 mil med Münstrar, beroende på vilken skogsväg som väljs.

Andra turen är för ”småttingarna”, som inte travar lika snabbt som de föregående. Så slipper de dessa passivitetsövningar som svampplockningen innebär. Listabygdens mest välmotionerade hundar…enligt alla som bor här! Det finns de som skakar på huvudet över dessa ständiga ekipage.

I eftermiddags var det premiärdags för trattkantarellplockning. Men inte förbigås de gula kantarellerna. Tack ò lov har vi vänner som gärna tar emot, i alla fall färdigrensad sådan. Jag vet inte, om jag är helt nöjd med arbetsfördelningen. Jag hävdar att få plocka svampen är bra mycket roligare än att sitta i timmar och rensa, förvälla eller torka. Så tillkommer ju all matlagning också, vilken i och för sig är rolig.

Fågellivet är sig likt. Gässen sträcker fint över Hjälmaren, varför Elly får ”lön” för sin apporteringsträning, vilken pågår även andra tider på året. Skarvjakten är avklarad. Våra alltmer domesticerade småfåglar börjar snart bli en plåga – fast rolig sådan. Vanliga hackspetten har fått tillskott under hela sommaren, för att låta bli småfåglarnas holkar. Det fungerar! Våra tre par har alla fått ungar. Två av ungarna kommer ända fram till farstun för att tala om, ifall maten är slut.

Talgbollar eller margarin föredras.

Fågelsockerkaka duger också.

I år har vi även haft två häckande par rödhakar, där hanen med sitt roströda bröst givetvis är mest iögonfallande. Ungarna har även de börjat färga ut nu. De har varit totalt tama. Kilat med sitt karaktäristiska sätt på långa ben under verandan och upp på densamma: mitt bland våra fötter. Gäster vi haft har ropat till ibland, när de skymtat dem i ögonvrån och trott de varit råttor! Även de har älskat sockerkaka, vilket jag måste sluta med –så att de flyttar.

Jag kommer att sakna dem i vinter, men är säker på att de kommer igen. Denna lilla ”Fågel Rödbröst” som genom Selma Lagerlöfs legend om törnet i törnekronan och blodsdroppen som färgade bröstet, är något av den trevligaste fågel jag vet.

Så avslutar jag med en liten stilstudie av Isolde. Hon har haft svårt med småfåglarna. Nej då, hon står inte för smått längre – det gjorde hon bara som valp. Men hon har irriterat sig på deras oräddhet på verandan. Speciellt när hackspetten slår sig ner alldeles intill henne med sina ljudliga vingslag. Efter att matte tagit har tag i hennes nacke ett par gånger, ligger hon numera stilla i sin stol och försöker med blicken tala om, vad hon tycker om dem. Försvinner de inte inför de ögonen, har hon börjat gäspa ljudligt. Tala om överslagsgäspning!

Inte speciellt intresserad av människor numera, och om de manliga tvåbenta har jag ända sedan ”rödstrumpetiden” inte haft så höga tankar. Ni vet det där könet som inte klarar av att göra två saker samtidigt….

I ärlighetens namn måste jag dock krypa till korset och säga att utan min man hade jag inte haft det så här bra. Eller som min far en gång uttryckte det: ”jag är glad att Du kom och fick ordning på Åsa, vad skulle det annars blivit av henne – som bytte karlar hela tiden?”

Det bästa med honom är hans förhållande till naturen. Han läser den, och hittar och kan marken, efter att ha gått igenom den en gång. Han känner djurarterna och vet hur man tar hand om dem – både levande men även det praktiska, som att ta ur och stycka. Till skillnad från dem, som ibland inte ens vet vilken fågel de skjutit, trots att de kallar sig ” jägare”. Nervösa djur, vare sig det är hund eller häst, lugnar han bara genom att närma sig. Däremot bryr han sig inte så mycket om den tvåbenta varelsen – kanske en av orsakerna att vi trivs ihop?

Isolde har blivit husses knähund.

Efter att i flera år varit den som tagit hand om trädgård och gröda, trädgårdsmästardotter som jag är, började han så smått att kliva in på mitt område. Skogens gåvor som bär och svamp har varit hans gebit alltid – hur roligt är det att gå i skogen med honom, tror Ni? Dels går han sjumilasteg, dels tittar han på träden (!) och hittar snabbt var kantareller, stolt fjällskivling, Karl Johan och all annan svamp ”bör” finnas. Medan jag tittar ner i backen för att om möjligt åtminstone hitta en halv korg, fyller han snabbt flera.

Igår gick han iväg för att se om alla stadsbor plockat rent i ”våra skogar”. Skogar som förövrigt snart är skövlade genom s.k. föryngringsytor, dvs skogsmaskiners härjande med kalhyggen som följd. Med orden ”jag plockade bara litet kantareller – brydde mig inte om all blandsvamp”, kom han hem efter en kort stund. Hundarna, som läser vilka kläder han har på sig, tycker minst om svampturerna. Korgar med, betyder att de får ligga ner och vila, medan han plockar. Till skillnad från stadens tvåbenta med hundar, som obehärskat rusar runt utan kontroll!

Gårdagens skörd.

Inte bara skogens läckerheter, detta året har han odlat….för mycket, enligt mig som får arbetet med att ta hand om allt. Tänk om litet kunde få sitta kvar, som t.ex. fläderblom och bär, eller vinbär, krusbär etc. Tomater har vi haft hela sommaren, potatis hade vi till midsommar. Alla kryddväxter är skördade och torkade. Det värsta har varit gurkorna! Trots att vi gett bort massor både vita och gröna Västeråsgurkor t.o.m. slanggurkor gjorde troligtvis hästgödseln susen. Jag vill inte vara med om detta ett år till.

När han talade om att han satt melon på friland, i en slänt log jag bara. Det går inte – skall vara växthus till dem. Ha-ha, trodde jag ja – visserligen är de nu inte större än apelsiner, se kortet, men de har varit stora och söta.

Allt bröd jag bakat beror på lyckan med en ny spis! Men det är en annan historia.

Sommaren är här - vart tog våren vägen?

2011-06-06

Naturen spelar oss spratt. Våren brukar jag njuta av men i år var den synnerligen kort och intensiv. Samtidigt kom blåsippor, vitsippor och kort tid efter kom gullvivor och liljekonvalj. Björkens första skira grönska med musöron till blad, murkelplockartid – kom inte alls…plötsligt en dag var bladen helt utslagna. Hos oss har syrener snart blommat ut – liksom lupinerna vid vägkanten. Vi är bara i början av juni, midsommarstången kan bli svår att klä i år.

Trädgårdstrollen har fått stå ute i vinter. Däremot får denna sommar bli start för något nytt till makens stora förskräckelse… i år är det debut för trädgårdstomtarna. På 90-talet upptäckte jag att i tyska trädgårdar fanns de – nästan överallt. Liksom i Norden fanns vättar, som man skulle behandla med varsam hand för att de skulle vara ”snälla” och låta skörden bli rik på gårdarna, har Tyskland sina dvärgar (Zwerg) med samma funktion. Att jag skriver ”tomtar” är alltså inte sanning – (jul)tomten finns givetvis också, liksom hos oss – men är mer ett amerikanskt fenomen.

I Tyskland är trädgårdsdvärgen ”kult”. Idag räknar man med att c:a 25 miljoner är i trädgårdar samt på balkonger. Man har t.o.m. en förening för dvärgars beskydd i Basel. I slutet av 1990-talet bildades nämligen en ”befrielsefront”, märkligt nog i Frankrike, där man befriade/släppte ut tomtarna dvs. stal dem och placerade dem i annan miljö: i skogen. Viss likhet med organisationer som ”befriar” minkar?

Typisk tysk balkong

Litet historik för ”tomten” dvs. dvärgen

På 1850-talet startade det hela i staden Gräfenroda. Då började man mest att göra djur i terracotta, men på 1870-talet bröt sig två elever ut ur ursprungsverkstaden och öppnade varsin verkstad. De hette Philip Griebel samt August Heissner och trädgårdsdvärgen var född.

Bägge firmorna finns än idag – nu är man nere i 4:e generation som äger företagen. Heissner-dvärgen hamnade i västtyskland medan Griebel kom att bli i DDR, varför den tillverkningen förbjöds ett kort tag. Man insåg snabbt att inkomst förlorades, exportvärdet var högt och man kunde ju göra dvärgar med Hitlerhälsning…..

De äldsta dvärgarna gjorda i terracotta ser inte glada ut, de är efterliknande dåtidens gruvarbetare och bär ofta på spade, hacka etc. Nuförtiden (sedan 1996) gör Heissner enbart glada dvärgar samt har bytt ut terracotta mot plast! Givetvis motstår plasten regnväder bättre, men räknas ändå som ”själlösa”. De, som är gjorda av plast, är inte heller lika värdefulla! Eftersom befrielser av dvärgar numera även förekommer i lilla Sverige, har jag valt att bara sätta ut den ”billigare” plastdvärgen – dvs. den som dessutom inte har någon själ enligt tysk folktro.

När vi avnjöt detta års premiär med svensk färskpotatis samt sill, - tidigt även det - fick jag lova Ingamaj och Eskil, att de inte skulle figurera tillsammans med några tomtar. Varken de eller min tidningsdelare tycker om denna idé tydligen. Ja, ja bestämda åsikter har de alla tre. Eskils idé var att packa bilen full och åka till dem, när ena svärdottern skulle ha ”loppis”.

Får jag plocka några blommor….

Så måste jag avsluta med litet blomsterprakt, för att verkligen visa på naturens explosion. Maken har som vanligt varit duktig med trädgårdsodlingen. Tomat- och gurkplantor växer med rekordfart. Egna färskpotatisen kommer att finnas till midsommar. Purjolöken kommer snart att få sina hushålls- och toalettpappersrullar påträdda för att få mer vit stjälk. Gräslöken blommar tyvärr redan och rabarbern har vi redan skattat totalt – men det kommer snart ny skörd.

Inte bara trädgården får sitt – duktig är han! Bilarna är sommarputsade, mina föräldrars lägenhet snart tömd, för att inte tala om att hundarna motioneras. Som sedvanligt cyklar han med dem, först den längre turen den på 1-2 mil och avslutar med en kortare för lilla Stina. De boende i Lista skakar som vanligt på huvudet, dvs. de som är vakna, eftersom han vid varma dagar tar första turen vid c:a 04:00.


Vita syrener, snart utblommade.		Först bland alla vallmosorter, min gammelrosa variant.



Fuchsia, en favorit.		Vit anemon.

Gå till början av sidan!

Senast uppdaterad 2011-09-10	© Åsa Holm-Carlsson 2011
Webmaster: elias ernvik	All rights reserved.
	Brott mot copyright-lagen beivras!