Kleiner Münsterländer, minnen                                                                                        Klicka för att läsa vidare:
från den roliga starten med samarbete som    Minnen från Danmark
utgick från Sverige

  

Minnen från Tyskland

  

Man kan inte räkna dem alla……minnen som finns med Münster och vänner. De två som delat flest äventyr med mig är Carina Lundström (kennel Contramarken) och Ingamaj Andersson (kennel Rogstaberget).  

 

Carina efter fågeljakt   Ingamaj i Tyskland för parning av Liza

 

I Sverige  

När gränserna öppnades kunde vi ha en större träningshelg hemma hos oss, med norska, danska och svenska del- tagare. Husvagnar började komma på fredagskvällen inför en två-dagars hårdkörning med lydnad, fältträning varvat med teori.

Jörgen Arnholt från Danmark och Göran Pettersson var instruktörer och de fick arbeta hårt, ty totalt 29 Kleiner Münsterländer, en korthårs- och en strävhårs-Vorsteh och till sist en ungersk vizsla representerade de fyrbenta. Svenska kennelklubben passade på att skicka sin journalist och fotograf Åsa Lindholm för att skriva rasspecialen om Münsterländer i Hundsport. Helgen avslutades med viltspårprov.

De flesta av oss
    
Platsliggning, foto Åsa LIndholm   Fältinstruktioner, foto Åsa LIndholm
  
Fältinstruktioner, foto Åsa LIndholm   Vissa tar igen sig, foto Åsa LIndholm

  

Bilder som etsat sig fast  är bl.a. ett par förarben som sticker rakt upp i luften i ett försök att rädda sin hund eller kan- ske rapphönsen, som befann sig i den vi trodde tillräckligt långt bort belägna stora buren. Taket, som var av mjukt nät, gav efter när en fågelintresserad och för stunden döv Münster hoppade rakt ner i buren med matte efter. Ett an- nat minne är från viltspårprovet, där en norrman, i stället för att eventuellt få en liten vägledning av ett fåtal upphängda snitslar, gav sig ut på långtur i skogen – slutligen hejdad av en något sliten viltspårprovsdomare.

Vi skrattade så vi skrek, när norrmannen beskrev att han trodde svenskar var lika enfaldiga, som de är i deras Sve- rige-historier. Jodå, de har vår motsvarighet till Norge-historier. - Hänga upp mat (schnitzlar) i skogen...! Till råga på allt är han färgblind så varken kött- eller pappersbitar fanns för hans ögon. Eftersom provet var officiellt blev några faktiskt godkända – dock inte norrmannen med hund!

Till den här träffen kom också Ingamaj, som jag då träffade för första gången. Det var inte utan litet darr i knävecken, eftersom hon var en auktoritet för mig som inte hållit på lika länge med rasen.  

  

Instruktörerna Jörgen & Göran - här fyllda med både mat & dryck!

  

En som alltid ställer upp är Henrik Rae Andersen, numera ordförande för Kleiner Münsterländerklubben i Danmark. Han har varit instruktör hemma hos många, så och hos oss.

Det var en tuff kurs, med inriktning dressyr eftersom det inte var tillåtet med lösa hundar. Vi tränade bruksgrenarna på land och på vatten. Apporteringsövningar alltifrån litet byte till tung rävhane var något av ett huvudmoment. Ung- hundar hade egen uppläggning. Vi försökte hålla nere antalet hundar, och tänkte oss en liten ”privat” träff, men vi fick be ankaret Göran Pettersson, som då bodde nära, eftersom antalet växte till 20 hundar.

Så har vi haft särskilda prov i såväl bruksgrenarna som fältprov. Tyvärr, håller inte vår mark för fältprov längre. Fågel- tillgång har minskat, rovfågel ökat tillika med ökat antal ornitologer!  

  

  
Väntan inför spåret Vår hund tänker inte lämna fågeln frivilligt!

 


   

Hanhundsinventering

Dåvararande AR Marina Skotte och jag gjorde en minst sagt lång resa tillsammans. Vi kallade denna resa för ”han- hundsinventering” och startade på Jyllands nordspets. Innan dess hade Carina och jag varit uppe i obygden hos Marina och hälsat på dem som bodde norröver.  

  

  
Marina med sina två seniorer, foto Carina Lundström Bobbys son fann vi i norr, foto Carina Lundström

Jag minns mest andra djur som titt som tätt befann sig på småvägarna. Exotiskt värre för oss ”sörlänningar”!

 

  

Om Danmarksresan som sedan fortsatte i Tyskland har Marina och jag skrivit om i Vorstehbladet, varför det inte upprepas här. Jörgen Arnholt hade lagt upp resan genom Danmark och dåvarande avelsråd Palle Jörgensen be- stämde över vår resa i Tyskland. Alldeles för snävt tidsschema, eftersom jag är pratsugen och Marina säkert hade önskat få sova litet mer. Vi började med Hedemarken, Tröjborgs, vars innehavare Carsten är en särdeles gästfri man, som har tagit emot många svenska nattgäster under årens lopp, bl.a. under prov. Hedeskov, som då inte var kennel, utan satsade på unghunden Ben, samt givetvis Lyngbylund, med många flera…

Palle Jörgensen var klok nog att förse mig med tyska hundglosor.

Att tala tyska är en sak men inom hundvärlden finns ett eget ordförråd, man ej ens kan finna i lexikon. Engelsmännen har dock gett ut hundordbok – i detta land som knappast har mer än c:a 25 Kleine Münsterländer!  

  

  
Hemma hos Palle Jörgenssen, foto Marina Skotte Hans tik, Freya vom Hesseltal, foto Marina Skotte

 

Väl i Tyskland upptäckte vi att ett fåtal hundar fick komma in i huset. Även under valpning var tikarna ute, med even- tuellt  bara litet halm som underlag. Nu befann vi oss i rasens hemland där generellt sett utseendet skiljde sig från våra hundars i Sverige - Norges än mer. Tikarna var kraftigare byggda med t.ex. riktigt käkparti! Rasen skall ju kun- na apportera! Här såg vi huvuden med ett uttryck som var fascinerande vackert med mörka ögon. Tack vare utbytet mellan länder numer har, enligt mina åsikter, Sveriges Münster kommit närmre den ”riktiga” standarden.

Gästfriheten var obeskrivbar. Kanske för att det var ovanligt med ett AR som gav sig tid att besöka så många olika kennlar? Schütsenknapp, där jag varit fler gånger, Höftersbuch samt många flera ligger tätt härnere i hjärtat av ”Mün- sterland”.  

Nedan bilder från två kennlar:

 
Heeker Eichengrund med Olex t.v. samt Onko t.h. Typisk kraftig Heeker-tik
        
  
John Hansen köpte Birka vom Heeker Eichengrund. Foxi vom Hesseltal i ”valpstall”
Här vinner han Talent-pokal.
     

Fyra generationer tikar hos Hesseltal                  
  

 

Det tog lång tid att göra denna resa och synnerligen lång tid av sömn samt övrig rehabilitering, när vi väl kommit hem.

 

Gå till början av sidan