Sommar, sommar, sommar... 2012-06-27

Mycket skall vi göra – apporteringsträning, stoppträning m.m. Ett problem har dock uppstått: med åldern har vi blivit större och större ”badkrukor” – och Hjälmaren är kall! Att själv ge sig ut i vattnet för att kunna korrigera är ett måste – med denna egensinniga dam, men….juni har inte precis gett vattnet chans att värmas till den temperatur, vi vill ha. Andfamiljer liksom andra sjöfåglar simmar överallt – vilket visar att Isoldes apportering inte är befäst – hon blir döv, jaktlusten (och med klar tydlighet olydnaden) tar överhanden.

Några veckor till får det bli s.k. ”torrträning”.

Skottfastheten håller i sig, liksom tyvärr den jaktlust vi inte uppskattar….de gamla generna som rasen som mullvadsjägare finns där. Nu är hennes stamtavla på fädernet enbart holländsk, om det nu beror på det. I slänten mot skogen finns inte mullvad men dock sork! Underbar föda för en stabijdam, som med en rapning talar om att hon är ganska mätt. Jag är uppriktigt bekymrad – och antar att hon även kommer att tycka fjällvärdens lämlar vara en delikatess.

En sak till som är av största intresse är våra halvtama tre ekorrungar. De retar henne bokstavligt med smackande och lockande svansslag, där de rusar runt på verandaräcket, ännu så länge har hon inte lyckats ta någon av dem. Härom året var det en av münstrarna som lyckades med bedriften att hugga av hela svansen – husse fick ett elände att få tag på den för avlivning. De klarar sig inte utan svansen som styrmedel i trädtopparna.

Hon är den mest utstuderade ögontjänaren jag umgåtts med. Finns vi på verandan ser hon inte ekorrarna alls, ligger t.o.m. på sidan och låtsas sova, men ibland står dörren öppen och vi är inomhus! Då är det ekorrjakt med drevskall och den mest gräsliga svanshållning, som en stabijhoun inte skall ha.

I övrigt: En mycket välmusklad dam, som mestadels är i flygande fart och fortfarande på tok för bortskämd och högst älskad av matte. Hoppas på en härlig sommar, när den nu kommer – till alla stabijägare!

Gå upp till början av sidan

Semester - och ingen jakt 2012-05-15

Nja, semester och ledigt från ”skolan” är det inte för Isolde. Däremot är jakten avslutad för hennes del i djurens BB-tid. Nu är det enbart skyddsjakten som gäller, och därtill är det husses hund och münsterländern Faust, som får arbeta med sådant. Lektioner fortsätter dock för Isolde: apportering på land och i vatten, blodspår etc. Litet vardagslydnad skadar inte heller, då jag aldrig förut skämt bort en hund, såsom jag gjort med henne.

Med stor vattenpassion samt älskare av värme väntar dock hennes älsklingstid. Verandan är intagen som Isos rum. Här har hon fullständig kontroll över om husse gör något trevligt med de andra hundarna.

  

När cykeln äntligen togs fram för våren fullkomligt skrek lilla damen av glädje. Med litet mer cykeldisciplin kommer hon att få springa tillsammans med münstrarna. Springern har extra stång så det blir två hundar på ena sidan och en på den andra. Nu blir det münsterturen först på c:a en mil och därpå följer Iso-rundan även den en lika lång sträcka. Vi bor vidunderligt med flera typer av underlag; liten bit oljegrus, sedan vanlig grusväg och slutligen skogsvägar/stigar med mjukt underlag. Ännu cyklar husse först vid 6-tiden, vid varmare väder blir det c:a 4.oo – men trafik syns inte till på våra vägar.

Cykeldisciplin = lugn start och utan bromsande husse första kilometern.

”Tuggningen” på apporter – mitt fel då hon fick massor av pip-leksaker, och hon ”letar” efter pipen med hjälp av ”tuggning”, är borta till 90 %. Vi växlar mellan dummies och tunga metallapporter just nu, för att få bort mattes misstag. Ånyo: varning för idiotiska och dyra pipande leksaker alltså!

”Vår bästa tid är nu” med positiv träning och förhoppningsvis massa aha-upplevelser. Helst för både matte och hund. Förhoppningsvis blir det en bra sommar för alla!



Gå upp till början av sidan

Otroligt...men sant! 2012-03-01

På hennes tredje levnads år (vart har tiden tagit vägen?) har det fasta och vackra ståndet äntligen kommit, det där jag varit bortskämd med sedan valpålder på kleiner münsterländer. Framtass lyftad – stram i rygg och nacke, det enda som stör det vackra är svansen – som är “stel” – men upp i luften och över ryggen i den ej önskvärda rundeln.

Men så stolt hon är!  På det  dåliga kort här – ny kamera skall inhandlas nästa vecka – står hon för en järpe. Vi skall göra en satsning i alla fall på fågelträning, så länge man får, denna våren. Det vill säga om hon nu kan sluta med sitt huvudintresse, som plötsligt blev rådjur. Den som lever får se.

Husse är riktigt imponerad, men satsar givetvis på münster-valp i alla fall. Det han tycker mest om är hennes följsamhet samt hennes “intelligens”. Observera det där sista ordet tar inte han i sin mun, men jag jämför jag med annan ras.... jaktkläder samt bössa känns minsann igen – av alla våra hundar och det hörs tyvärr också, när rätta kläderna är på. Däremot förstår hon skillnad på koppel o halsband: Pejlhalsband indikerar ett sök både med bra vidd och snabbt. Vanligt halsband på, ja då går vi “på tur” i skogen. Därför retar jag upp husse med ordet “intelligens”. Münstrarna har turbon inlagd hela tiden och måste hållas i “herrans tukt och förmaning” – både nu och då.

Hon har börjat revierera riktigt snyggt på fälten, vid den svagaste visselsignal vänder hon tvärt i den riktning husse vill. I går var det fullt “drev” in i skogen efter våra halvtama ekorrar, som hon har retat sig på – hela vintern. Inte nog med att de hoppar runt på vår veranda, de sätter sig retsamt framför henne på verandaräcket, smackar och slår med svansarna. Det skulle inte förvåna mig om Iso snart försöker klättra i träden för att nå dem. Eller så försöker hon forcera köksfönstret, då de sitter och trummar på fönsterblecket och tigger. Husse väntade onödigt länge, tyckte jag, men så kom ett bestämt: “nej” – och hon vände på en fem-öring!

Jag har i alla fall fallit helt för min stabij och kommer att ge rasen min tid.  Som sagt: ett mellanting mellan katt och människa – men min absolut bästa vän!

Gå upp till början av sidan

Så har jaktlusten vaknat - och det med den äran! 2012-01-22

Vilken ”näsa” denna rasen har, se bara på antalet viltspårchampion. Isolde njuter sitt otium nu tillsammans med husse och det är dem väl unnat – bägge två. Efter byte av höft och knän har maken blivit en jagande man ånyo. Tyvärr, är tillgången på fågel hemikring minimal, vi skall träna på utsatta så småningom, vilket vi får t.o.m. 15 april.

Rådjuren har lyst med sin frånvaro (lo och varg) – men på en mark finns de. De har det bra i år – som mest har vi i skrivande stund haft 5 cm snö. Iso är ute med husse varje dag. Han är så nöjd med hennes lättfördhet. En visselsignal med pipan och hon tvärvänder.

Apporteringslusten sitter kvar – den spontana har hon haft ända sedan valpåldern. Fortfarande krävs träning, så att det övergår till lydnadsapportering. Tendensen att små byten är hennes – och inte behöver avlämnas finns där nämligen ….den träningen överlåts till mig och Isolde i vår. Är apporten modell större och tung: suverän!

 

  
Isolde in action!
  

Träning med bringsel skulle inte vara svårt, men kanske onödigt, då hon inte kommer att användas till skarpa eftersök. Det blir en münsters uppgift, är vi överens om både jag, Isolde samt husse. Detta nya år ser vi fram emot!

Gå upp till början av sidan

Julhälsning 2011-12-21

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR
till alla vänner
från oss på Münstergården!

Så försvann plötsligt detta året. Vi ser med glädje fram emot detta nya år, då vi skall försöka med starkare krafter. Äntligen har Isolde mognat – d.v.s.vad jag menar med mogen hund. Häromveckan såg jag för första gången ett vackert stånd – så där jag är van vid att det skall se ut med lyftat framben – tjusigt värre. Litet skillnad på ålder, bortskämd som jag är med att se detta fenomen på valpar, c:a 12 veckor, men här var det! Efter ett kort tag vände hon på huvudet för att fråga: ”vad gör jag nu, matte”? Jag valde att inte säga något, varpå Iso började smyga fram, steg för steg med stannande och stånd emellan. Fågeln flög till slut upp och – vilken ”avance”! Nåja, i ärlighetens namn skall man nog säga: vilken eftergång och till slut kom även skallet…men lågmäld inkallning åtlyddes så hon fick av beröm! Jag vet inte vem som var stoltast – hon eller jag?

I förrgår kom den första snön hos oss efter månader av regnande och massa plusgrader. Den mogna hunden försvann, som genom ett trollslag! Nu busas det på valpmanér och eftersom det kom över två decimeter, som tack vare minusgrader verkar bli kvar, gräver de fullständigt ner sig samt rullar runt.

Kommer (oftast) med stor glädje.

Idag ville husse gå med Isolde som ensam hund. Tveksam var jag, till dess jag insåg att bössan lämnades hemma. Intresse för rådjur finns nämligen och jag vill hålla jaktintresset till fågel i alla fall ett tag till. Pejl sattes på. Tänk vad tillvaron förändrats genom att varg runt ikring oss i skogen har börjat föredra hund framför får som primärföda. Jag har aldrig bekymrat mig över varg förut, jag har t.o.m. gjort besök i varghägn, då det för mig varit ett sätt att bättre förstå tamhundens egenskaper. Men något har gått snett – de reagerar inte som de gjorde och borde göra. I stället för att se människan som naturlig fara närmar den sig nu. För några veckor sedan gav sig en varg på en dansk-svensk gårdshund en km från oss. Hunden i husses famn förföljdes av vargen! Om hunden överlevde? Vi vet ej ännu, den har legat på Djursjukhus efter operation.

Alltnog i bästa rådjurssåten fanns både färska spår samt djur inne. Isolde använde ”nos i backen-vittring” först, men så tog hon vind i stället och gav sig iväg. I samtalston (enligt husse i alla fall) kom ett nej samt en inkallningssignal – och se min favorit vände direkt Husse är riktigt nöjd och tycker hon är mycket lättförd och Isolde ser för tillfället bara den manlige tidningsdelaren i huset.

Ha en härlig helg med kanske långledigt t.o.m. över nyår – alla stabijälskare med hundar!
 

Gå upp till början av sidan

Min favorit har blivit äldre. 2011-07-29

Länge sedan uppdatering gjordes, men nu är det dags. Jag har så smått börjat lära mig rasen. En mycket speciell ras, där det skall bli intressant att börja göra resor till Holland för att se hur den verkliga ”gårdshunden” fungerar.

Stabijhoun hittar jag ingen likhet med bland alla de hundraser jag arbetat med tidigare. De raser man själv kan få göra misstag med och där inget i stort sett kvarstår är betydligt lättare. Vilka, till exempel? Jo, schäfer, schnauzer, vorsteh, ja till och med collie, både lång- och korthårig. Undantaget möjligtvis apportering, där collien inte var precis någon spontanapportör. För att inte tala om kleiner münsterländer, som jag haft flera stycken av de senaste 25 åren.

Isolde fullkomligt älskar jag – hon är ingen vanlig hund… en korsning mellan katt och människa och min allra bästa vän! Jag har aldrig haft en sådan intelligent hund. Det finns de som påstår att hundar varken har intelligens eller minne, då har de inte träffat min Iso.

Jag är tacksam över att hon alltsedan valptiden varit spontanapportör. Tvångsapportering, eller för att låta lite snällare: lydnadsapportering, tenderar definitivt att få en stabij att se ledsen och hukande ut. Jag tycker inte om att se tryckta hundar.

Vad kan man då göra för att slippa undan? Man kan titta bort, man kan gräva väldigt intensivt, man kan spela otroligt sömning och lägga sig vid mina fötter och ”sova”. Jag tycker nog inte att det är en s.k. ”nybörjar”-ras… visst, alla hundar och människor är olika individer, men enligt mitt tyckande är detta alltså en otroligt speciell ras.

Vad utmärker henne idag? Hon kan så många ord, som ingen annan hund jag haft. Detta beror givetvis på att jag varit hemma med henne hela tiden, men jag kan be henne hämta snart 20 olika saker, och hon kommer med rätt sak. Våra långa samtal gör att jag har fått henne att bli riktigt pratig – med olika ljud som varierat skall, gnäll samt för att inte tala om alla olika tonfall av morrningar. Sovsättet är som en människas. Med huvudet på kudden i sängen bredvid min, på rygg, ibland snarkar hon, ibland sträcker hon ut ena framtassen och rör min skuldra eller kind. Jag kan inte sova ens utan henne.
  

 
Hennes vaktinstinkt är perfekt. Hon vaktar hem, trädgård samt uppfart. Hon talar med olika nyanser i skall om det är bekanta eller främlingar. En egenhet hon har är om det är främlingar, som blir inbjudna att komma in, godtar hon det – men hälsar inte på dem. Lugnt och värdigt går hon och sätter sig några meter ifrån och iakttar dem. Likaså utomhus om husse stannar cykeln och pratar med någon. I kopplets längd sitter hon iakttar, försöker de hälsa på henne vänder hon ryggen till. Dem hon känner, hälsar hon desto mer intensivt på Enligt en holländare jag talade med var ett sådant beteende ”den perfekta gårdshundens”!

Hon är en dröm att cykla med. Galen av glädje när selen tas fram, rusar ut till cykeln och där sätter hon sig blixtsnabbt ner på rätt sida om Springern och väntar. Inget dragande och flåsande utan i slakt koppel och nästan skakande på huvudet åt de mer ”galna” Münstrarna. Hon markerar givetvis harar och katter – då går hon ner i ett hukande/ smygande trav, men ”kilometer-draghjälp” får inte husse , även om det är gott om djur den tiden han cyklar. Klockan ringer juni – aug c:a 04:00 eftersom det är för varmt att cykla dagtid.

Inkallning, kvarstannande, linförighet dvs. all vardagslydnad fungerar utmärkt. Hon har aldrig bitit sönder någonting, de få gånger hon blir lämnad ensam. Sommartid är det bilförbud givetvis, varför hundarna blir hemma vid inköpsresor till sta'n. Skall husses münstrar vara i huset plockas allt ätbart bort från bord och högt upp på bänkar, inte bara mat förresten – strumpor, tidningar m.m. Iso rör ingenting!

Vi har inte börjat med riktig lydnadsapportering, vilket kommer att behövas med tanke på apportering i jakten. Det har helt enkelt inte behövts på fågel och kanin ,eftersom hon älskar att bära. Vi får se hur det blir med t.ex. mink, mård och räv ! Vattenapporteringen är ej helt befäst. Igången är försiktig, vilket är ovant jämfört med kleiner münsterländer. Ännu har hon inte skallat på fågel, tack o lov, men väl på hårvilt. Stoppet är jag mycket tveksam till – hon har en enorm jaktlust! Någon gång skall vi prova på kanin –vilken dag som helst ha-ha!

Skottfast är hon, bäst att tillägga: ännu! Hon sitter lugnt och prydligt vid min sida i skott. Däremot har vi haft otur med åska. Första åsknedslaget då alla ”lyxsaker” gick sönder som dator, skrivare, t.o.m. tv och alla telefoner för ett tag sedan klarade hon av. Närheten till Hjälmaren samt övrig biotop gör att vi bor i ett område med mycket åska. Härom morgonen hade vi åska och blixt samtidigt i över två timmar. Vid en smäll med samtida blixtnedslag, vi aldrig hört maken till brann ledningar –bl.a. till en frys placerad utanför garaget. Vi skrek högt och Iso blev livrädd. Så nu fungerar ingen frys samt varmvatten- beredare och spis vill inte längre. Och Iso är fortfarande berörd, kommer nog att förbli tyvärr. Hon indikerar precis nu med hässjningar och travande att åska är på gång –igen! Kontaktövningar hjälper föga.

En av husses bästa münstrar jaktligt, som bl.a. apporterade rådjur och alltid var med på gods och herresäten vid klappjakt på räv, då han avlivade snabbt och elegant de som skadskjutits, var tyske Aron. Man kunde skjuta precis över hans huvud, när han låg plats vid klövviltsjakt, men han var livrädd för åska! Han kunde visa oss att det skulle bli åska tre-fyra timmar innan vi ens såg moln på himmelen. Stora pojken, 58 cm i mankhöjd, skulle då genast upp i knäet, under sängar och saliven rann. Så tidningsdelaren och jag vet vad detta innebär – hoppas Isolde inte får det lika besvärligt!
 


Gå upp till början av sidan

  

Vi har också fått en hälsning från Isoldes syster, som i stamtavlan heter Indra.

Duktigast i I-kullen måste jag säga att hon har varit. D.v.s. matte Camilla, som kallar sin hund för "Tyra", har givetvis också varit duktig. Här en senkommen bild, där Indra bärgar hem apport i vatten. Hon klarade eftersöksgrenarna med bravur! Bra gjort! 
 

Foto: Torun Brate.

Gå upp till början av sidan 

Första jaktupplevelsen för en stabijdam

2010-12-05

För ungefär 25 år sedan satte vi ut mängder av rapphöns samt fasaner årligen – här var då kurser, träning samt jaktprov – både eftersöksgrenar och fältprov, företrädesvis för münsterländer samt en och annan vorsteh... Rapphönsen har försvunnit men en stam av fasaner finns kvar. Honor skjuter vi aldrig – men tupparna är i majoritet, varför vi kan tänka oss att eventuellt ta en tupp. 

Idag är en ”stor” dag – för lilla Isolde samt för oss. Vi har mycket snö och hon träade spontant, helt ny erfarenhet alltså, några fasaner. En ensam tupp förstod inte faran – de andra flög, men tuppen satt envist kvar över Isolde. Skott gick och fågel damp ner, nästan i huvudet på lilla damen! Inga betänkligheter – innan jag hann säga apport, började hon varsamt att plocka den varma fågel. Hon tuggade inte – men väl plockade. Det har jag faktiskt tänkt göra själv. ”Nej”- kommando och beröm då hon direkt kom till mig.

Före skott.

Helt säkert har Iso och jag mycket att träna på vad apportering beträffar…Ni, som läst övrig text, vet vad tuggning av pipleksaker inneburit. Dessutom har jag inte tränat på tyngre apporter, ej heller lika väldoftande och dessutom så varma! Därför blev Isolde insläppt och tyska Elly, snart nio år och mycket väldresserad på tyskt manér, släpptes ut från dörren….”Such Apport” Ja, hon lyder fortfarande bäst de tyska kommandoorden, eftersom hon var över två år, när hon kom till oss och till Sverige. Sök apport för henne innebär att hon skall finna apporten – oavsett avstånd och tid det tar. Otroligt bekvämt – man kan själv i lugn och ro ta en kopp kaffe – medan hon arbetar. Hon kommer inte ”hem” utan apport.

Nu måste KlM Elly få vara med på Stabijsidan!

Så var vi givetvis tvungna att arrangera bilden nedan – för Isoldes skull. Trots allt var det hennes förtjänst samt hennes fågel – den första. Hon var mycket stolt – liksom matte, och dagen till ära får hon en bit av älgbiff – rå förstås. Fasanen skall inte frysas in…får hänga och sedan plockas och tillrättas efter danskt recept…detta land som äter fasan lika ofta, som vi äter kyckling. Receptet kanske hamnar under Kuriosa-fliken på münstersidan, så småningom.

Hur mår Iso i skrivande stund? Jo, det jag tänkte före skottet har verkligen slagit in…poletten har trillat ner och en större jaktlust har infunnit sig. Hon ligger nu och ”vaktar” ytterdörren – vill ut trots att mörkret fallit!



Gå till början av sidan


The same procedure as last year....

2010-12-04

Inte kan man tro att det är ett år sedan liknande snöbilder togs. Fast skillnad är det. Iso har blivit aningen högre och har mer muskler att tackla med – men tyngdmässigt leder ändå Faust, varför Iso tumlar runt allt emellanåt. Men Ni skulle höra vilken skillnad i ljudnivå! Förra året lektes det tyst – nu låter det som vilda lejon finns i trädgården! Roligt har de och bägge älskar snön. Eftersom både husse och matte fortfarande förflyttar sig med hjälp av kryckor, är vi enormt tacksamma över Faust, som verkligen ser till att Iso får motion – t.o.m. flera gånger dagligen.

 

Så förekommer dagligen ett litet pass med ”hjärnmotion”, som hon blir riktigt trött av. Vi tragglar fortfarande med apportering – den där helt utan tuggning, som Ni kan läsa om nedan. Ordet apport innebär alltmer att munnen öppnas nästan automatiskt och allt skall tas, från golv eller i luften, oavsett om det är en dummy eller nyckelknippa eller… …så skall hon snabbt till matte och avlämna. Vi har uteslutit lydnadsmomentet – att gå runt bakom och sätta sig på vänster sida. På fågelhundsmanér tar vi avlämning framifrån, men sitta skall man. Det hinner hända mycket bakom ryggen på mig med en varm fågel…så det törs jag inte, ännu i alla fall.

Häromdagen sprang hon rakt ut bland granarna och tog en dålig koltrasthane. Tvärvände och kom i en snabb och snygg avlämning, så det fick bli beröm. Nåja, det försvinner fåglar varje dag bl.a. genom ett sparvhökspar – som har insett rikligheten av föda hemma hos oss. Så jag vet inte vad som är värst? Hund eller hök? Är Ni fågelintresserade finns litet att läsa under fliken Kuriosa på
münsterländersidan. Den fliken får bli kvar just på Münstersidan – den handlar om allt möjligt, men väldigt litet om hund. Förutom komplett Championlista på münster….undrar jag om det är idé att göra en likadan för stabijhoun så småningom?

Inomhus kör vi sökövningar. Små bitar av korv eller leverpastej läggs ut. Stabijrasen har en fantastisk ”näsa”. Ganska snabbt blev det för enkelt, varför jag har ökat svårighetsgraden en aning. Numera kan hon skillnad mellan att söka på två nivåer: ”sök lågt” samt ”sök högt”. Lågt innebär från golv samt 20 cm upp, och högt då får man gå med näsan i vädret och tala om, när hon finner. T.o.m. på tavelramen kan det märkligt nog ligga en korvbit. Stadgeträning går också utmärkt inomhus. Vi har en lång hall.

"Säg det med ett leende"

Så har hon löpt färdigt för andra gången. Först på 11:e dygnet ställer hon upp sig, med vikt svans och tjusig rullning av ryggen. Men sedan varar det t.o.m. 21:a dygnet. Suck, säger både jag och Faust! Tjuvparning med blandrasvalpar som följd, vill/skall vi inte ha! Det var länge sedan jag hade en tik, som är så påverkad under sin löpning. Hon är sig inte alls lik, så då låter vi helt bli att träna någonting. Inte ens maten smakar – hon som normalt är ett riktigt matvrak. En münstertik var utan ”go” – även under jakt. Likaså har jag haft en collie, som inte ville något under löpperioden. Alltnog: Nu är Isoldes löp över – och all livlighet är tillbaka.


Gå upp till början av sidan 

Tiden går fort - även för "liten" Isolde

2010-10-02

Hon har hunnit fylla ett år, varpå det blev dags för röntgen – både av höfter och  armbågar, vilket är brukligt på denna ras.. Dessa bägge olika röntgen förkortas HD samt ED och står för Hipdysplasi/ höftdysplasi samt Elbowdysplasi. Isolde klarade sig bra HD-röntgen visade sig vara A/A = utmärkta höfter och ED var utmärkt även det (med andra ord u.a. = utan anmärkning; dvs. 0).. Isoldes mor: Svanefjordens Chantal har en helt fantastisk statistik, som jag fått av hennes uppfödare – generation efter generation med röntgade hundar med bra resultat.

Isolde har haft besök en helg av ”Frippe”, eftersom hans familj skulle resa bort till Stockholm. Aj, vilken liten dominant dam hon blivit. Eftersom han var alldeles för snäll, på riktigt gentlemannamässigt hanhundsmanér, fick vi rycka in, och favorisera honom ibland. Så långt som att han fick sova i mattes säng sträckte hon sig aldrig, men hon fick finna sig i att Frippe hoppade upp i min tidningsdelares knä. En plats som också normalt är hennes….. Sur som en citron fick hon ligga nedanför.

Vilken speciell ras detta är. Sakta har jag börjat förstå mig på den. Manipulativ så till vida att hon har många knep för att få sin vilja igenom. ”Matte gick på det igen”…..men dessa gånger börjar bli allt färre. Vill hon absolut inte, slänger sig Iso på rygg, vilket jag lärt mig är ren underkastelse. Men inte Iso inte, får hon beröm/kel, då ger hon sig snabbt iväg ( = utom räckhåll), med glimt i ögat samt skall. Ha-ha, jag lurade matte – igen!

Vi är förtjusta i henne – både maken och jag! Maken, som barnsbensjägare men med förkärlek för fågeljakt, ser fram emot att jaga fågel under bössan för henne redan nästa år. Hon står – inte med lyftad framtass, men väl stramt med precis svans. Ståndet finns för pälsdjur som katt och räv samt till vår glädje: för fågel. Häromdagen stod hon, vilket jag inte trodde på, eftersom svansen viftade – d.v.s. i våra kretsar ett s.k. ”oärligt stånd”. Jag manade på, men gick vidare utan uppmärksamhet. Järpe flög upp – och en enormt skallande eftergång följde. Vilken glädje för oss, som sysslat med fågeljakt under många år. Fågel prioriterar hon, ståndet finns, och jaktlust har hon! Så mycket lättare att ”plocka bort” det som är för mycket…..än att försöka frammana något som ej finns! Spontanapportör är hon – härligt!
   

Varning för dum matte och för alla snälla vänner……

Isolde är den hund jag haft med garanterat flest ”leksaker”. Det sötaste man kan tänka sig i valpväg, så visst köpte bekanta presenter. Högt och lågt och överallt fanns leksaker, bollar, mjukisdjur, otäcka korvar etc. Gemensamt för dem alla: de ger ifrån sig ljud – ibland ett högt pipande sådant. Så sött det var – hon har inte bitit sönder något under sin uppväxt, men tuggar mjukt för att få fram pip – hela tiden. 

Hur tror Ni hon apporterar nu? Oavsett om det är apportbock, dummies eller fågel? Hon ”tuggar”! Det blir inga märken – mycket mjuk i munnen alltså – men hon söker igenom efter pipljudet. Detta kommer att straffa sig. Jag har fått börja om med apportering, på nära håll för att på ett fint sätt försöka korrigera detta sökande/tuggande. Ordet nej är inte bra. Då tror hon att hon gör fel i att bära – och släpper omedelbart. SUCK! Hur dum får en rutinerad matte vara?

Titta bland hundleksaker hur många som ger ljud ifrån sig, och välj att inte köpa sådana! Alla pipande objekt är nu bortsanerade. På bilden nedan en ful men tyst bläckfisk med åtta armar inköpt på leksaksavdelning för barn. Varsamt tuggar hon igenom ben för ben samt kroppen i sitt letande efter ljudet. Förhoppningsvis glömmer hon bort att det skall låta – så småningom i alla fall.

Gräslig leksak - dock ljudlös!


 
Gå upp till början av sidan 

Semester - även för fyrbent liten dam

2010-07-17

Vänner finns i hundvärlden – det är gott att ha! Helena med familj, som för övrigt äger Frippe, skulle ha tre veckors semester. Bara vara hemma och eventuellt bada, om vädret blev bra. Eftersom jag p.g.a. krämpor varit en sämre hundförare än brukligt, erbjöd de sig att ta Isolde på sin semester. Och badat har de – varje dag.

Inte var det lätt – jag vet, att jag kommit närmre och ”förmänskligat” detta charmtroll mer
än någon av de ganska många hundar jag haft förmånen få äga. Den här rasen är minst sagt speciell, på många områden. 

Bredvid deras tomt går järnvägen. Där skenar det där tåget X2000, Ni vet. Gissa om jag drömt några mardrömmar. Så har det varit bilar, mopeder och annat otyg i samhället de bor i. Både på gott och ont är det kanske att bo som vi, mitt ute i skogen, där det enda man hör är fågelsång och en och annan traktor på långt avstånd. ”Skyddad verkstad” säger de där stadsborna om vårt boende., men befinner sig gärna och ofta hos oss speciellt under sommaren.

Barn har de också, Helena med man. M.a.o. en mer normalfamilj än vi är. Med kompisar, fotbollsmatcher m.m. Isolde lär ha blivit smalare… 

Charmtroll, kallas hon av yngste sonen!

Undrar just vad Frippe har tänkt dessa veckor? Hon har terroriserat honom sedan hon var liten valp. Han är ensamhund och van att få odelad uppmärksamhet – jag har allt hört vem som övertagit hans sängplats på nätterna. Ibland har hon i alla fall varit lugn, bildbevis ser Ni nedan.

  

Frippe och Iso

Frippe är mattes hund, liksom Isolde är min hemma hos oss. Jo, husses knä duger att sitta i, men annars är det enbart matte som gäller. Enligt rapporterna jag fått har Torvald, Helenas man fått en kompis …..Han lär vara en joggande karl, när vanligt folk sover på morgnarna. Men Iso är morgonpigg och har följt med villigt och glatt t.o.m. Här hemma joggas det inte! Husse cyklar däremot med hundarna, så där 3:00 till 4:00 på morgnarna, innan det blir varmt. Isolde har givetvis inte provat denna form av motion ännu. Här håller vi hårt på att allt skall vara färdigutvecklat och hd-röntgat innan man ens tänker den tanken.

Viltspårsträning!

 

Torvald och Iso - för avsvalkning!

Idag är glädjens dag, i alla fall hemma hos oss! Vi skall hämta henne strax, väl medvetna om att det förpliktar, då hennes stimulanskrav säkert ökat flera steg. Om Isolde skött sig, och Helena trivts med henne kanske, kanske Iso får följa med till Stabijspecialen i Sälen. Tusen tack för denna gången!



Gå upp till början av sidan 

Sista vinterbilderna - förhoppningsvis!

2010-04-15

Idag den 14 april har vi fortfarande två rejäla snövallar framför huset till Isoldes stora förtjusning, hon är den enda i familjen som älskat snön denna vintern. Annars är hon sig inte riktigt lik just nu. Hon har nämligen löpt och inte fått leka med Faust som hon brukar. Många tikar har vi haft – och alltid hanhundar samtidigt – men aldrig har någon "olycka" inträffat. Denna damen kommer vi att få se upp med… Hon har ställt upp sig ovanligt många dygn. Första svansvikning framför trånande Faust skedde på åttonde dygnet. I morgon är det dygn 21, och fortfarande åker svansen villigt till sidan. Huvaligen!

Fortfarande är Isolde och jag inte överens vad inkallning beträffar. Om och när hon vill, jag trodde det bara var om taxen man sade: "Kommer kallad men ej strax…." Vi skall ta itu med det på allvar, så fort löpperioden är avslutad! Det är ett löfte.

En liten visit hos 7 veckors kleine münsterländervalpar har vi hunnit med. Fortfarande sitter ränderna kvar – efter 25 år med rasen.

  

Gå upp till början av sidan 

Nu har skolgången börjat

2010-03-07

Sista ledigheten , dvs. när Isolde fick vara bara barn, var för två veckor sedan. Helena var här med sin Frippe och hälsade på, och Isolde fick terrorisera honom, precis som hon ville. Han var som vanligt ”för” snäll – men leker inte lika mycket som husses münster Faust. Han är några år äldre, så han tycker hon börjar bli väl barnslig – men han säger inte ifrån! Han beter sig precis som en gentleman skall göra. Inte som ”sura” äldre tikar.

Så har vi varit och hälsat på hos min favoritfotograf, djurfotografen/filmaren Torun Brate, som var snäll nog att ta några kort….som jag inte fick sätta in på denna hemsida. Kvaliteten var inte bra nog. Men jag gör det ändå och chansar på att hon förlåter mig, så jag kan få henne att ta fler kort. Helt säker är jag förstås inte, men det får bära eller brista. Jag måste ju passa på, när hon inte är upptagen med att fotografera och filma för Anders Landin – Förhoppningsvis får vi med henne på årets Sälenspecial!

När jag först släppte Isolde (bland hästar, kattor samt kaniner) sade jag i mungipan: ”Nu håller Du Dig här”! Det gjorde hon – till en början.

Så småningom kom orden ”hopp och lek” på gammalt brukshundsmanér – och då blev det bättre fart. Till Torun hade jag låtsat, att jag inte hade tränat alls…och visst stämmer det delvis, då all träning försiggåtts inomhus – snödjupet är förfärligt. Men kontakten mellan mig och Isolde fanns, trots alla djur runt ikring, och på vildkaninerna smög hon, på bästa fågelhundsmanér. Torun blev nöjd…..och om c:a två – tre veckor åker vi dit igen. Dels för att titta på münstervalpar förstås, dels för att se om Isolde och jag gjort ytterligare framsteg!

 



Gå upp till början av sidan 

Alla har vi varit små...

2010-02-10

...men snart törs jag säga: ”bättre och bättre dag för dag”. Eftersom vi fortfarande har bister kyla och ett snödjup som tydligen slår Norrlands, försiggår all träning inomhus. Givetvis är jag medveten om att Isolde lyder betydligt bättre med mig så pass nära. Vi får se hur befäst det verkligen är – när vi kommer ut. Beröm vet hon minsann vad det är, då viftar inte bara svansen utan hela bakkroppen. Likaså ordet: nej! Det för mig hårdare ordet ”FY”, sparar jag på tills vidare.

Däremot börjar hon bli riktigt duktig på flera saker. Givetvis tar hon inte mat förrän jag säger: varsågod. Samma ord gäller innan man går ut genom en dörr. Detta kommer väl till pass med rådjur, harar samt alla fåglar några meter utanför dörren – och med en ”tidningsdelare” som titt som tätt glömmer att stänga grindar från tomt eller veranda. På tal om det – igår blev jag riktigt stolt över Isolde. Vi har en bockkilling, som kommer minst tre gånger om dagen (mer om det under "kuriosa" på münstersidan) och äter. Mer och mer orädd för varje dag, och igår var just grinden öppen – jag sade varsågod, innan jag uppmärksammade det, varför Isolde rusade ut…..på fyra meters håll stod killingen och väntade på sina äppelbitar, med koltrastar runt sig. De sistnämnda intresserar Iso sig i sanningens namn mer för – det är ju en favoritföda. Jag lyckades få fram ordet stanna – utan att höja rösten till och med. Tro det eller ej – lilla damen satte sig direkt! Jag trodde knappt mina ögon – och har inte smält det ännu!


Så ytterligare ord/kommandon hon kan är t.ex.: inte röra. Sitt, ligg samt ”gå och lägg dig”. Observera att jag sparar ordet ”plats” – till dess det riktiga allvaret börjar, men då skall det gå snabbt och dessutom får hon på inga villkor resa sig förrän nytt kommando kommer. Högre skola med andra ord. Fortfarande använder jag inte ordet apport, utan väljer ”hämta”. Hon sitter kvar till dess jag ger kommando! Nota bene alltså: detta är inomhus. Och vi drar en barmhärtighetens slöja över inkallning…..som sagt, det kommer jag att behöva hjälp med. Hon kommer fortfarande som en raket – när hon själv vill. Suck!

I övrigt älskar hon husses Faust. Han är alldeles för snäll, hon får göra vad hon vill med honom. Intet för intet har vi börjat kalla henne ibland för ”Sotpackan” (efter sista häxan som avrättades i Sverige år 1704, just här i Lista).

 




 

 

Gå upp till början av sidan

All vår början bliver svår...

2010-01-30

...detta är nog min livs största utmaning. Jag har funderat över hur många hundar jag ”dresserat” – egna samt andras. Taxen har varit den svåraste och bruksraserna (schäfer, schnauzer samt collie – den sistnämnda möjligtvis apportering som något svår) de lättaste. Jämför jag fågelhundar har strävhår och korthår varit betydligt lättare än ”min” egen ras: kleiner münsterländer – men nu inser jag mig själv vara en riktig ”nybörjare”!

Undrar just hur detta skall gå? Med apportering har jag tur – Isolde är en klar sponta apportör, som bär allt hon ser/hittar. I Tyskland t.ex. anser man ingen spontanapportering vara riktigt befäst – där praktiserar yrkesdressörerna alltid tvångsapportering. Däremot är Isolde den envisaste, intelligentaste hund jag träffat på. Så säger de, att en hund inte kan ha intelligens….

Hon är ingen ”hund”. Hon förstår fler ord än någon annan, jag haft i min vård. Detta kan i och för sig beror på, att det är den hund jag varit hemma hos – alla dygnets timmar. Hon ”trampar” som en katt, vid kelstunder. Alltså behöver jag inte skaffa katt – till husses stora glädje. Det stora problemet är dock bytesmedvetenhet samt tanken ”visst kommer jag – men när det passar mig”. Inkallning med apportering fungerar perfekt – inom räckhåll och i lina. Nu har jag fått till livs ett nytt begrepp: ovillkorlig inkallning! Jag kommer att ta hjälp till det. Skratta Ni, som känner mig…..men som sagt: stor utmaning är det!

Kelig och snäll som ett lamm - i sängen!

 

Gå upp till början av sidan

Det bästa mor hade, det lade hon...

2009-12-16

…på bordet, eller snarare vi har börjat med inlärning på holländskt vis, som Klaas tipsade om på Stabij-specialen i år. Massor med talesätt har senaste tiden dykt upp. Nog har Ni hört ”kvinnans list övergår mannens förstånd”? Hemma hos oss heter det numera: Isoldes list övergår mattes förstånd. Nog får jag tips och råd från mina münsterbekanta, men vad hjälper det eller alla utbildningar i världen – jag har aldrig haft en stabijhoun i huset förut.

Det finns ingen annan plats i omgivningen där ”lydnaden” sitter så bra – som på bordet!Då vet hon, att man snällt gapar vid ordet apport och håller fast – till dess jag säger loss. Likaså sätter man sig blixtsnabbt – jag hinner bara säga s…! Ligg, stanna kvar – inga problem. Varför - jo, naturligtvis för att hon vet, att hon inte kommer undan. Inkallning ute? Ja då, om hon själv vill…. ”Du får använda inkallning i koppel eller lina” – säger mina hundbekanta. Ha-ha säger jag – använder jag mig av det, lyder hon givetvis blixtsnabbt. ”Då är det inte befäst” säger samma ”förståsigpå-människor”. Efter att ha dresserat ett antal hundar (olika raser) är jag numera helt säker på att alla dessa andra har aldrig tränat en stabij!

I stort sett är det alltså Isolde som bestämmer….Är hon hungrig blir jag hämtad , vill hon sova skall jag helst göra det samtidigt o.s.v. I värsta fall kan mitt tålamod ibland tryta – och då kastar man sig raklång på rygg och visar en sådan underkastelse som tagen ur bästa skolboken – för en sekund! Sedan kommer glimten i ögat och hon skrattar med mun, svans och hela bakkroppen, gärna också ett litet uppfordrande skall: Ha-ha, matte gick på det – igen!

Nu skall vi ha julefrid och ferier utan valpskola, med andra ord en tids respit innan vi börjar med nya och friska tag. Sötare, charmigare och keligare ras har jag nog aldrig haft!
  

Gå upp till början av sidan

Fyra månader fyllda

2009-12-08

Igår hade vi storfrämmande, dvs. en exteriördomare på rasen var på besök. Isolde visade upp sig från sin charmigaste sida – och bet domaren i händer och byxben, sådant som jag trodde, hon hade slutat med. Det är dock bra med hundmänniskor – de vet hur de skall handskas med sådant! Så bitstunden varade inte länge! Konstruktionen på lilla damen var till belåtenhet. För dagen fina vinklar och mycket bra benstomme etc. – jag skulle dra ner på maten dock. Lättare sagt än gjort med denna matdrivna lilla dam. 

Som jag skrivit förut: om hon är hungrig, vilket verkar vara ett konstant tillstånd, har naturens skafferi mycket att bjuda på. Nedfallna rönnbär, fläderbär – döda småfåglar, levande möss och råttor. De lever förhoppningsvis inte, när hon sväljer dem. Med avund ser jag Izor, hennes bror, bära fågel som apportobjekt. Häromveckan testade jag med en upptinad fasankyckling ute i trädgården… ”Mat”! Så iväg under granarna bar det – så att jag inte skulle få tag på henne.

Ny test igår – både i dagsljus samt framåt kvällen, med en varm skata, på verandan där jag kan ha kontroll. Det gick bättre – men inte bra. Meningen är ju att man skall kunna ordet loss också. Så nu slutar vi upp med autentiska ”byten” – det blir en hederlig apportbock samt en dummy till dess vissa kommandon är befästa. Kan man tro en sådan söt och oskyldig valp av denna ras att vara så bytesmedveten? Nu vet jag bättre.

Aha...ny fågel!

 

...ett byte som är mitt!

 

Så oskyldig och lydig som helst


 
Gå upp till början av sidan

 Vi har haft besök...

2009-11-17

…av en rasfrände. Kayoba’s Casanova alias ”Frippe” har varit här i två dygn. Eftersom de tvåbenta skulle arbeta tillsammans var det meningen att de fyrbenta skulle roa sig själva. Stackars Frippe, säger jag! På hanars vis försökte han vara snäll. Han vände bort huvudet, när hon tuggade igenom hans öron – och försökte komma undan genom att krypa under soffor och bord. Isolde visade upp sin värsta terrorsida. När vi äntligen efter ett dygn fick honom att åtminstone morra, slickade hon honom i mungipan – varpå han genast slutade upp, och lilla terroristen kunde fortsätta. 

Troligtvis kände Isolde på sig, att han inte menade allvar – d.v.s. var ofarlig. Det är skill- nad med vår snart 9-åriga Petit- tik. Hon tolererar inte sådana här fasoner och Isolde närmar sig henne knappt.

Frippe är en synnerligen trevlig hane. Inga problem med vår egen Münsterhane – bägge har ett tydligt hundspråk och visar med bortvänt huvud att ingen av dem vill bråka. Blir de påflugna dock, vilket bägge har blivit av ”ohyfsade/osäkra” hanhundar med ägare som är otillräckliga ledare – svarar de bägge upp, vilket är helt korrekt. I hundvärlden.

Det färska rådjursskinnet var intressant för dem bägge – och slutligen, efter över ett dygn kunde Isolde låta honom vara ifred – och de sov tillsammans. Nu har gästerna rest hem till sitt och Isolde letar fortarande….vart tog han vägen?

Tålmodig Frippe - söndertuggad

 

Detta är Frippes tuggben...

 

Husse har nyss flått ett rådjur

 

Äntligen sover hon!




 

 

Gå upp till början av sidan

 

2009-10-29

Just nu tycker undertecknad att jakten nästan tar "för" mycket tid - t.ex. med all styckning av älg. Egentligen skulle mer tid ägnas åt valpträning, under deras lättaste inlärnings- period, givetvis på leknivå. Det enda hittills Isolde kan - på valpars vis - är: stanna, sitt samt att matte menar allvar vid ordet "nej". Vid snart tolv veckors ålder var det självklart vad ett färskt älgben betydde: ett eget ägandes byte! Så kom en bild ifrån en duktig kullbroder vid namn Izor - som fint bär en fågel! Oj,oj - nu blir det valpträning nästa vecka!  

 Isolde med sitt första älgben

 

Livsgnistans Izor, Isoldes kullbroder

Gå upp till början av sidan

 11 veckor – redan!

2009-10-25

Jobbigt att ha valp – det hade jag glömt, då det var ett tag sedan. Rumsren? Ja, om jag sköter mig och vaknar när hon vill gå ut på natten. Biter? Ja, just nu ofta med sylvassa tänder, speciellt i byxor samt om vi går i strumplästen. Aptit? Enorm – jag får se upp med att ge godis för ofta. Så har hon hittat en ”egen” proteinkälla, som jag inte rår över… råttor! 

Vi bor i skogen och till min förtjusning, då jag uppskattar de naturliga egenskaperna från den vilda hunden, som människan ej lyckat förstöra genom ”avel”, studsar hon upp och ner på marken till dess sorken eller råttan kommer upp. Jo, jag har försökt att ta proteintillskottet ifrån henne – speciellt när hon huggit i baken först, varpå råtta låter… men Isolde låter sig inte luras. Snabbare än jag – in under en gran för att hinna svälja ”maten”. Glänsande päls har Isolde – undrar just om det beror på kosten?

Socialt samspel både till människor samt till våra tre andra hundar? Alldeles perfekt, hon skiftar sitt språk beroende på motpart och aktar sig noga för att attackera vår snart 9-åriga basset petite-tik! Stackars Faust däremot, husses två-åriga kleiner münsterländer-hane, är numera oftast trebent då han alltid håller ett ben i luften för att komma ifrån hennes ”gäddtänder”.

Vaccination blir det nästa vecka – och efter några dagar skall vi börja åka runt och träffa andra hundar….och rapphöns…och frilevande kaniner….Spännande tid med andra ord!

  
 

Gå upp till början av sidan

 

 Snabbt går det framåt...

2009-10-06

Efter drygt en vecka i sitt nya hem - full fart! Från försiktiga första dagar har Isoldes sömnbehov minskat - nu är det liv i huset! Leksaker överallt - allt ifrån bollar, tuggknutar till strumpor fyllda med tidningspapper. Idag kom storfrämmande - fotografen på besök trodde knappast sina ögon. Isolde hängde i hennes byxor och kampade - t.o.m. med morrning! Så snart får det "tråkiga" ordet nej introduceras......i alla fall nästa vecka. 

Jag kommer i full fart! Foto: Torun Brate

 

Jag vill inte släppa...  Foto: Torun Brate

 

Apport omöjlig...  Foto: Torun Brate

 

 

Fotografen har åkt.......nu vill jag sova!

 

Gå upp till början av sidan

 

 Välkommen, Isolde!

2009-09-25

foto: Torun Brate

Så var det äntligen dags att välkomna den nya familjemedlemmen och hämta Livsgnistans Isolde ifrån Malung. Nu skall vi se om det "går att lära gamla hundar att sitta"? D.v.s. en matte som inte haft annan ras än Münster på över 20 år... En otroligt söt valp, eller hur? Nästan för charmerande för att folk skall förstå att det är en jakthund!

 

Gå upp till början av sidan

 

 Stabijhoun.... en nystart

2009-09-24

Född 29 juli 2009:

S53398/2009 Livsgnistans Isolde

e: NHSB2517579 Sikke Fan´E Blommetun
u: S27263/2004 Svanefjordens Chantal

stamtavla
  

  
Far, Sikke
 
  
Mor, "Ella"

Svanefjordens Chantal kommer ur en kull med sex valpar där fem är hd-röntgade. Re- sultatet är två st. A och tre st. B. Detta var tikens andra kull, med fem valpar (två tikar samt tre hanar). Hennes första kull bestod av sju valpar varav sex är hd-röntgade: fyra st. A och två st. B.

Jag bekantade mig med rasen första gången på Världshundsutställningen år 1988 i Köpenhamn. Anledningen till den resan var att se ut en hanhund till min münsterländertik, men ögonen föll på stabijhoun och exemplaren som kom från Holland. Genast bestämde jag mig: någon gång skall jag äga en sådan. Tiden har dock fullständigt skenat iväg – så efter mer aktivt letande de senaste två åren, dök hon så äntligen upp hemma hos oss; Isolde – döpt efter den romantiska sagan om Tristan och Isolde.

Isolde (längst t.v.), sju veckor gammal

 

Isolde, sex veckor gammal

 

Isolde, fyra veckor gammal

 

Isolde, tre veckor gammal

  

En vecka gammal

 
  

Alldeles nyfödd...

 

 

Gå upp till början av sidan


 

 

 

senast uppdaterad
webmaster: elias ernvik

© Åsa Holm-Carlsson 2009
All rights reserved.
Brott mot copyright-lagen beivras!