Mullvadsjägaren  

foto: Torun Brate

”Skomakare, förbliv vid din läst”, finns ett gammalt talesätt, som säger. Idag vågar jag inte uttala mig om det stämmer eller ej. Efter alla år av jakt med Kleiner Münsterländer ser jag detta ”nya” som en spännande utmaning. Har rasen ståndanlag? Vet ej – ännu. Vattenpassion? Detta har jag sett exemplar som haft. Några saker har jag reflekterat över redan första dygnet. När jag rullat/kastat iväg saker till Münstervalpar springer de glatt efter och kommer lika snabbt tillbaka. Redan vid samma ålder rusas det glatt efter – men inte tillbaka…. ”bytet” behålls av lilla damen. Så har vi dragit ett släpspår – så här allra första dygnet – med fågel och c:a 25 meter långt. Nosen i backen, med koncentration, och snabbt! Många viltspårschampion finns inom rasen – så en god eftersökshund skall det kunna bli!

"Det skall böjas i tid..." Isolde tränar apportering vid åtta veckors ålder.

När det var oår långt tillbaka födde min far upp kaniner. Troligtvis gav han upp så små- ningom, då jag redan som två-åring släppte ut dem, så fort jag var utom synhåll. Inte någon ”aktivist” av något slag – men jag tyckte synd om dem i burar. Att de nyfödda ungarna då gick svältdöd tillmötes, hade jag inte förstånd om. Inte heller hjälpte det att jag fick rejäl aga….

I Friesland under bistra tider jagades mullvad. Det fanns två varianter att jakt. Den första
gick ut på hund/förar-arbete. Hunden fann ett färskt mullvadstillhåll , stod helt stilla och väntade på husse. När mullvaden började röra på sig, markerade hunden detta och jägaren tog ett rejält spadtag och ”kastade upp” mullvaden. Hundens uppgift var att med snabb skakning döda, samt apportera direkt.

Den andra varianten var ren ”skyddsjakt” för bonden/markägaren som fick mark och gröda förstörd. Ägde man ingen egen hund hyrde man in ekipaget – dvs. både hundägaren och hunden. Hunden jagade självständigt, grävde och dödade. Den sista metoden inte lika vinstrik. Oftast var det unga och därmed relativt små mullvadar. Pälsen kunde heller inte tillvaratas i större utsträckning vare sig flåning eller taning.

Där vi bor finns inte mullvad….men väl är vår slänt mot skogen full av sork och både iller samt vildmink finns. En bra eftersökshund går åt – och då menar jag inte uppvisad i form av viltspårsprov med stämpling av blodspår – utan spår som kan finnas efter lungskott, bukskott, trafikolyckor etc. Och nog skall vi börja med fågel alltid…..som sagt: En utmaning!

 

 

  

Gå till början av sidan


 

 

senast uppdaterad
webmaster: elias ernvik

© Åsa Holm-Carlsson 2009
All rights reserved.
Brott mot copyright-lagen beivras!